Mjau, ni vet kanske hur det är.
Man känner sig stark och modig och oövervinnerlig.
Och så ringer det på dörren och två gubbar kommer in för att avläsa elmätaren...
Då är man plötsligt väldigt liten och rädd!
Man nästan dör lite.
Förresten - varför behövs det två stycken till de?
En som håller i ficklampan (elmätaren befinner sig i ett mörkt hörn) och en som skriver upp.
Måste vara en svår uppgift...
Men så snart dörren stängdes efter dem och Matte sa att det var lugnt och jag kunde komma fram igen, då blev jag snabbt stor och modig igen och sprang till hallen för att nosa på fotspåren.
Jag är ju ändå nyfiken!
Men främmande gubbar som klampar runt i lägenheten är något av det värsta jag vet.
Tur att det går så fort att läsa av elmätaren.
Mjau!