Mjau, egentligen är jag ett snyggt och rätt smal kattfröken.
Men när jag kastar mig på rygg så visar det sig att jag har en riktig björnpäls på undersidan.
Mitt magfluff är lång och tjock (och mycket mjuk, säger Matte).
Så det är faktiskt inte ett dugg konstigt att jag inte gillar när det är för varmt.
Och att jag utan problem kan sitta ute i snö och minusgrader.
Jag vet inte var mitt magfluff kommer ifrån.
Men Matte säger att det nog var en genetisk fördel för att överleva livet ute när jag föddes och växte upp.
Jag vet inte hur min pappa såg ut.
Men min mamma såg likadant ut som jag.
Och jag misstänker att hon också hade samma magfluff.
Min mamma var ännu mer rädd för människor än vad jag var.
Hon bet sig genom hönsnät för att komma ut.
Så hon blev bara kastrerad och vaccinerad, sedan blev hon utsläppt igen.
Eftersom jag skadade mig i mitt försök att komma därifrån fick jag inte samma chans.
Och tur är väl det.
Annars hade jag aldrig kommit till Matte!
Jag vet inte om min mamma är kvar i livet.
Antagligen inte.
Vi blev åtskilda för ungefär 6 år sedan.
Livet ute är hårt, även om man är en överlevare.
Så här på morsdagen tänker jag på henne och hennes päls.
Och så hoppas jag att jag har ärvt hennes kraftiga tänder...
Mjau!

Mjau, här ligger jag på soffryggen och kurrar skymning.
Matte har tänt golvlampan i hörnet eftersom det börjar skymmer.
Hon ska kura skymning och titta på havet, säger hon.
Det kanske hon gör.
Men jag kurrar, jag!

Mjau, jag fortsätter med mina forskningsresor på balkongen.
Jag brukar bara vara ute ungefär fem minuter åt gången.
Och jag kryper runt med magen i golvet eftersom det är så nytt ännu.
Matte har röjd undan lite saker och tvättat min vattenskål i rostfritt stål och fyllt den med färsk vatten.
Hon har placerat ut blommor längs med balkongräcket men inte för nära så att jag kan sitta bakom krukorna och titta ner.
Och hon har ställt ut alla tre kojor som hon fått av tant Paula.
En med öppningen åt höger, en till vänster och en rakt fram.
I olika höjder dessutom.
Jag känner mig väldigt nöjd med den utvecklingen!
Då kan jag anpassa mig efter sol och vindriktning.
Dessutom har jag upptäckt att det växer några grässtrån mellan stenplattorna på några ställen på balkongen.
De kan man tugga på om man lägger huvudet på sned.
Efter några forskningsresor på en timme blir man mycket trött.
Sedan sover man extra bra.
Mjau!

Mjau, naturligtvis har jag varit ute på balkongen några varv igen idag.
Även om jag tillbringar mest tid i dörröppningen.
Och jag kom på en viktig sak.
Det saknas koja på balkongen!
Det finns visserligen olika koj-delar men de är staplade på varandra i ett hörn.
När jag försökte närma mig så råkade jag välta en hög med krukor som stod i vägen.
Då blev jag så skrämd att jag sprang in igen och raka vägen till sovrummet.
Men några timmar senare var jag ute igen.
Jag kontrollerade längs med hela balkongräcket att Matte verkligen hade fäst nätet på ett bra sätt.
Det är alltid viktigt att kattifiera de saker som Matte gör.
För säkerhets skull.
Och Matte har lovat att fixa på balkongen så att det finns koja och kryp-in och kryp-under och kryp-bakom till mig.
För allt sånt måste finnas på en bra, kattanpassad balkong!
I alla fall om jag får bestämma.
Och det får jag ju.
Skönt också med en Matte som kan läsa ens blickar och tankar.
Jag behövde inte yttra minsta lilla mjau, hon fattade direkt vad jag ville och vad jag saknade.
Jag tror att det kan bli en riktigt fin sommar ute.
Mjau!

Mjau, idag har Matte jobbat riktigt hårt och satt upp nätet på balkongen.
När hon hade ätit lite extra värktabletter och vilat ett tag så kom hon och väckte mig.
Hon sa att hon hade en överraskning åt mig.
Och eftersom jag älskar överraskningar så gick jag upp direkt och följde efter henne.
Balkongdörren var öppen och inget kompostgaller som hindrade mig från att gå ut!
Jag hade verkligen längtat efter det här.
Men det var faktiskt lite överväldigande.
Fick jag verkligen gå ut?
På hela balkongen?
Matte lockade ut mig.
Jag tog en ganska snabb runda och nosade lite här och där.
Sedan satte jag mig på min vanliga plats.
Man måste ju vänja sig, eller hur?
Mjau!

Mjau, idag har jag bara varit lugn och snäll. Jag lovar!
Mest har jag faktiskt sovit.
Och den som sover synder ej, eller hur?
Jag har även börjat leka ordentligt igen.
Men bara på natten när det är tyst i huset.
Så Matte har flyttat min lektunnel från sovrummet till hallen, tillsammans med en försvarbart mängd med bollar och sånt.
Hon tröttnade på att bli väckt av mig på natten när jag tränade tassboll...
Idag tyckte hon även att det var dags att flytta över min matplats från sovrummet till köket.
Vilket jag givetvis övervakade noga genom att konstant befinner mig mellan Mattes fötter under de två vändor det tog henne.
Dessutom har Matte förberedd på balkongen för att snart kunna sätta upp nätet.
Oj vad jag längtar efter tills jag får gå ut där.
Mjau!

Mjau, idag har jag testat att göra mig osynlig.
Och jag måste säga att det gick över förväntan!
Det skulle ju komma en hantverkare någon gång under dagen.
Och när han dök upp så öppnade Matte dörren och gick till balkongdörren för att plocka bort kompostgallren eftersom han skulle ut på balkongen.
Hon noterade att jag satt under soffan.
Han ställde sina färghinkar och verktyg vid balkongdörren och gick för att hämta dammsugaren.
Sedan satte han igång och Matte tittade under soffan.
Men där syntes ingen katt.
Så hon gick till sovrummet och tittade under sängen.
Ingen katt heller.
Matte rynkade pannan och började titta mer noggrant.
Fortfarande ingen katt.
Matte kände sig lite orolig och började leta överallt i lägenheten.
Bakom dörren, bakom duschdraperiet, bakom toaletten, i mitt toaskåp, i mina kojor, bakom köksbordet och överallt.
Inte minsta lilla pälstuss, svansspets eller öronspets.
Inte någon mörk skugga någonstans!
Hon började till och med flytta på blomkrukor och sånt på balkongen...
Och då fick hon panik.
Iskyla i magen.
Mimmi måste ha sprungit ut genom ytterdörren, tänkte hon.
Och så gick hon ut och irrade runt på loftgången vars baksida är grovhuggen klippvägg.
Hon letade efter en grå katt i ett grått område.
Loftgångar till 106 lägenheter...
Matte blev fruktansvärt förtvivlad.
Hon ställde ut min matskål.
Hon ställde ut min låda.
Hon tog ett varv till, ropade och lockade.
Ingen katt någonstans.
Till slut gick hon in igen för att skriva lappar för att sätta på olika ställen i huset.
Och medan hon gjorde det så dök jag upp.
Matte tappade hakan.
Hon hade ju letat i varenda vrå.
Och hon blev så lättat att hon började gråta.
Jag var mycket nöjd.
Ni vet, hämnden är ljuv...
Där fick Matte känna sig lika rädd som jag hade gjort förra veckan när jag blev intvingad i transportburen och inte hade en aning om vad som skulle hända.
Jag tycker att jag var snäll som kom fram redan efter en timme.
Jag hade kunnat hålla henne i ovisshet en hel dag om jag hade velat ge igen...
Var jag hade gömt mig?
Det tänker jag minsann inte avslöja!
Jag blev osynlig helt enkelt.
Nu är Matte helt slut.
Hon säger att hon fick en chock.
Jag fick en massa godis och gos.
Slutet gott, allting gott.
Jag har lovat att hålla mig synlig ett tag framöver.
Mjau!

Mjau, det är mycket tröttsamt att vara en liten katt som är rädd för mycket.
Och som dessutom har flyttat för mindre än en vecka sedan.
Och Matte är också väldigt trött eftersom det inte är så lätt att flytta när man är kronisk sjuk heller.
Dessutom har det varit mer eller mindre stressigt de senaste 6 veckorna.
Så det är nog inte konstigt att jag känner mig mindre än vanligt och att Matte har klappat ihop ordentligt.
Men vi har ju inte bråttom.
Saker och ting får ta den tid det tar.
Just nu behöver vi bara vila, mat och sömn.
Och en massa gos.
Hälsningar från en liten katt.
Mjau!