Mjau, nu tittar Matte och jag varje kväll på solnedgången.
För mig blir det en solnedgång bakom galler - dubbla kompostgaller - eftersom balkongen är inte innätat än.
Jag skulle verkligen vilja skylla på Matte, men det är tyvärr inte hennes fel.
Hon väntar på hantverkaren.
Han kommer på måndag och ska måla något på balkongen.
Matte hade trott att det redan var gjort, men tyvärr var inte så fallet och därför måste nätet vänta.
När Matte ligger i sängen och jag sitter bakom mina galler så ropar hon på mig ibland.
Och snäll som jag är travar jag då till sovrummet för att titta till henne.
Men oftast visar det sig att hon bara vill försäkra sig om att jag inte hittar på dumheter, som hon kallar det.
Som om jag någonsin skulle hitta på dumheter...
Det verkar finnas spännande fjäderkottletter där ute utanför balkongen.
Helt andra än de jag är van vid att spana på.
Inga sparvar så långt ögat når.
Men änder och måsar och svanar och hägrar finns det nedanför.
Och så finns det en hel del svalor som susar runt huset.
Det ska bli kul att beskåda från första parkett så småningom.
Idag har det dock regnat.
Då hade jag ändå stannat inne.
I lägenheten under oss bor en skällis.
Den tar sitt revir-ansvar till nya nivåer.
Även hundar som promenerar på strandpromenaden bortom parkeringsplatser och gatan får veta hut.
Sånt bryr jag mig inte om.
Men minsta lilla ljud i trapphuset och loftgångarna får mig att heja till och vara på min vakt.
Precis som i gamla lägenheten.
Men där fanns det bara 9 lägenheter.
Här är det betydligt flera.
Så det finns mycket att vara vaksam över.
Jag föredrar fortfarande att äta mina måltider inne i sovrummet.
Man ska ju inte överila sig i en ny lägenhet, eller hur?
Mjau!

Mjau, idag kommer sista delen av den stora resan.
Matte påstår visserligen att man inte kan kalla det för resa längre när man redan är framme.
Men vad vet hon egentligen?
Hon har väl aldrig varit en livrädd liten katt!
Jag lade mig, som sagt, i min fluffkoja.
Men för att förebygga att bli tvingad därifrån in i en transportbur igen har jag nu för vana att gömma mig både under och bakom dynan där inne.
För säkerhets skull.
Och det fortsätter jag med.
För jag tänker då aldrig mer sätta min tass i den där dumma buren.
Så det så.
Matte använde resten av dagen med att flytta kartonger in i det lilla sovrummet.
För att ge oss en chans att kunna sitta i soffan och vid köksbordet.
Och när det var klar flyttade hon kompostgallret från sovrumsdörren till balkongdörren.
Det tog lång tid innan jag vågade lämna sovrummet.
Jag började med att utforska badrummet som ligger vägg i vägg.
Det tyckte Matte var en bra idé.
Hon passade på att flytta min toalåda till skåpet i badrummet som här får utmärkt plats under handfatet.
Och sa till mig att jag kunde använda den där istället för inne i sovrummet.
Och eftersom jag är en lydig katt så testade jag detta på en gång.
Toalådan är samma, skåpet är samma, bara omgivningen är annorlunda.
Senare på kvällen vågade jag mig ut mot vardagsrum och kök.
Jag tog bara en snabb runda och nosade igenkännande på soffan, bort och stolar.
Sedan flydde jag tillbaka till sovrummets trygghet.
Men det går framåt.
Så vi kan säga att resan till den nya lägenheten är avslutad.
Men resan att utforska den nya lägenheten har precis börjat!
Jag tänker ta det i min takt.
Mjau!

Mjau, då satt vi alltså i bilen och åkte.
Det kändes som en evighet, fast Matte påstår att det bara var en timme.
Sedan var vi framme i god tid och fick vänta en timme på båten.
Vi hamnade i en speciell djur-kö där de ställde alla djurägare.
Folk gick runt och rastade sina skällisar.
Till slut fick vi åka på båten.
Det blev övre bildäck och vi hamnade nästan exakt bredvid en hiss, vilket Matte uppskattade mycket.
Men det var Mattes kompis som bar på mig i transportburen.
Efter lite om och men befann vi oss slutligen i ett litet rum med ett litet fönster och två bänkar.
Hela världen vibrerade konstigt hela tiden och fortsatte så i tre och en halv timmar.
Men annars var det lugnt.
Det var bara Matte och jag, det var skönt.
Matte la sig på en av bänkarna och sov ett tag.
Annars pratade hon mycket med mig.
Men just när jag började slappna av lite var vi framme och skulle tillbaka till bilen.
Vi åkte bara en liten stund.
Sedan försvann Matte ur bilen i en halvtimme, sedan kom hon tillbaka och vi åkte en liten stund till.
Matte förklarade för mig att vi var framme men att jag skulle vänta i bilen för att ha lugn och ro.
De lämnade båda fönstren en bra bit öppna för att det inte skulle bli för varmt i bilen.
Och där satt jag och gruvade mig för vad som skulle hända härnäst.
Alldeles ensam.
I flera timmar.
Matte var tydligen helt upptagen och helt slut.
Hon var tvungen att dirigera hela tiden.
Det var tänkt att jag skulle vänta i bilen till flyttkillarna var klara.
Men eftersom det drog ut på tiden så tyckte Matte till slut att jag skulle komma upp till lägenheten ändå.
För då hade jag suttit i buren i 12 timmar.
Så Mattes kompis hämtade mig.
Matte tog in mig i sitt sovrum och släppte ut mig varpå jag genast gömde mig under sängen.
Matte såg till att jag hade mat och vatten och lådan tillgänglig, sedan var hon tvungen att fortsätta dirigera.
Jag hörde dock aldrig något orkester, bara en massa oväsen.
Till slut var det ändå klart.
Då hämtade Mattes kompis upp krukväxterna från bilen och sedan åkte de iväg för att få sig någon mat.
Själv satt jag stoisk kvar i ett främmande rum under en bekant säng.
När Matte och hennes kompis kom tillbaka ville de bara sova.
Men Matte hade svårt att komma till ro för hon oroade sig för mig och för att hon hade så väldigt ont överallt i kroppen.
Hon pratade mycket med mig.
Klockan fyra var hon vaken igen och då låg hon länge på knä bredvid sängen och pratade.
Till slut kom jag fram lite kort och tog ett varv genom rummet.
Men jag brydde mig inte om Matte.
Hon hade varit alldeles för dumt för att få någon uppmärksamhet.
Sedan gick jag och gömde mig igen.
Mattes kompis åkte hem med en båt redan på förmiddagen.
Matte gick och lade sig direkt efter.
Men först öppnade hon sovrumsdörren och satte dit ett kompostgaller istället.
Sedan sov hon flera timmar medan jag passade på att smaka lite på maten och gå på lådan.
När Matte vaknade orkade jag inte riktigt vara så sur längre utan kom upp i sängen en sväng och ville ha lite gos.
Sedan lade jag mig i min fluffkoja för att sova.
Ett hårt golv är ju inte så bekvämt i längden heller...
Fortsättningen följer.
Mjau!

Mjau, nu ska ni få höra vad som hände igår.
Det är lika bra att berätta hela historien eftersom jag ändå ämnar ta detta till kattdomstolen.
Det borde finnas lagar som förbjuder servicepersonal att flytta.
Särskilt att flytta långt.
Vi hade det ju bra där vi bodde.
Det tycker i alla fall jag.
Men jag visste ju att något var på gång när det dök upp en massa killar och tömde vår lägenhet i måndags.
Och mycket riktigt - tidigt på tisdag morgon satte Matte på sig morgonrocken och arbetshandskar.
Hon lyckades avleda mig med mitt skosnören och plötsligt greppade hon tag i mig och bar mig till transportburen som stod på högkant i ett hörn.
Då fick jag panik!
Inte för att bli lyft eller för att Matte bar arbetshandskar utan för att hon försökte stoppa ner mig i buren.
Hon höll mig mycket hårdare än vanligt men jag är ju halare än en ål och Matte hade ingen chans mot mitt sätt att både vrida mig vild och samtidigt sparka så pass att burdörren lossnade och flög iväg.
Sedan flög jag också iväg - i ilfart till sovrummet för att gömma mig under sängen.
Matte lockade och bönade och bad men jag lät mig inte bevekas en millimeter.
Matte vandrade nervöst runt och spanade ut ur fönstret.
Efter ett tag kom två av de flyttkillarna som även hade varit med på måndag.
De stängde sovrumsdörren och lyfte upp sängen på högkant.
Jag försökte gömma mig ändå men det lyckades inte.
Så jag körde en kamikaze och rusade runt i rummet i racerfart inklusive långa hopp över sängen.
Killarna som också har katt blev riktigt impad av mig.
Och inte fick de tag i mig!
Men man kan inte rusa runt hur länge som helst, även om man är livrädd.
Dessutom är det faktiskt väldigt orättvist med tre stycken tvåbeningar mot en liten katt.
När jag blev lite trött försökte jag gömma mig i min fluffkoja som fanns kvar.
Vips satte någon ett kompostgaller mot öppningen!
Sedan kom en annan med transportburen och tryckte till från andra sidan.
Den tredje höll i fluffkojan.
Långsamt drogs kompostgallret upp men utan att jag hade minsta chans att rymma.
Så efter ett tag gav jag upp och gick över i transportburen.
Det gäller att inse när man har förlorat.
Alla tre tvåbeningar hjälptes åt att fästa gallerdörren ordentligt och sedan dra ett spännband i flera varv runt buren och snörde in den som ett paket.
Sedan lade Matte en sjal över buren medan killarna lastade in det sista och åkte iväg med allt vi äger.
Matte plockade ur kylen och frysen och sedan kom en annan tvåbening med bil och lastade in alla krukväxter förutom de största som hade fått åka med i flyttbilen.
Vi satte oss i bilen och jag fick sitta i Mattes knä i min bur.
Men det gjorde inte situationen ett dugg bättre, ska ni veta!
Jag var så fruktansvärt rädd.
Det här var del 1 av den långa resan.
Fortsättningen följer.
Mjau!

Mjau, bara ett litet livstecken.
Vi lever båda två fortfarande men bara med nöd och näppe.
Matte hälsar att det är fantastiskt utsikt.
Det vet jag inget om.
Jag sitter under sängen och är livrädd.
Mjau...

Mjau, nu är lägenheten nästan tomt.
Och det har varit en riktig jobbig dag.
Det kom flera stycken tvåbeningar och packade ner allt överallt.
De förde mycket oväsen och kom flera gånger in i sovrummet där jag gömde mig.
Ett tag var jag så stressad att jag faktiskt fräste åt Matte när hon kom för nära.
Men sedan tog de lunch och då blev det lugnt en timme.
Då vågade jag mig upp i min koja på sängen.
Matte satt bredvid mig hela tiden och pratade.
Sedan kände jag mig mera lugn och låg kvar där även när främlingarna kom in och hämtade kartonger och lite annat.
Matte lutade sig mot mig varje gång och pratade lugnande.
Men till slut fick jag nog och gömde mig under sängen.
Där ville jag inte komma fram även när alla hade åkt och bara Matte var kvar.
Till slut var jag ändå hungrig och behövde gå på lådan. Och sedan lekte vi lite.
Men jag kände mig inte särskilt leksugen.
Det är konstigt med en nästan tom lägenhet.
Allting låter så mycket.
Både Matte och jag är ordentligt sliten ikväll och vi lägger oss nog tidigt.
Matte ska bara packa några allra sista kartonger.
Sedan ska vi tydligen gå upp mycket tidigt imorgon.
Usch då.
Mjau!

Mjau, idag kom tant Paula för att hjälpa Matte att ta bort mitt kattnät på balkongen.
Så nu får jag inte gå ut längre.
Jag var i och för sig ute redan i morse.
Men nu har jag tydligen husarrest några dagar.
Alltid är det något dumt.
Fast Matte säger att tant Paula är en stjärna.
Utan henne hade det tagit Matte flera timmar att kapa alla buntband.
Dessutom köpte tant Paula flera flyttkartonger på vägen hit så Matte kan fortsätta packa.
Jag gillar ju inte att Matte packar heller.
Men eftersom tant Paula har hjälpt Matte och Matte är glad över det så är tant Paula en stjärna.
En riktig stjärna.
Inte som kändisar, ni vet.
Utan hon är riktigt lysande!
Jag tycker att hon borde får en massa godis och en matskål full med guldstjärnor.
Eller vad tvåbeningar nu gillar...
Själv har jag utforskat en flyttkartong som låg platt på golvet.
Jag tycker bäst om dem när de är platt faktiskt.
Mjau!

Mjau och suck.
Matte stressar bara runt och inser att det fortfarande finns hundra små saker överallt som hon inte har tänkt på.
Och flyttkartongerna är slut.
Mattes stressnivå håller på att slå i taket, och då ska ni veta att vi har ganska högt i taket...
Dessutom blir hon yr och skakig däremellan och måste lägga sig ner.
Inte har hon tid för mig heller.
Jag försöker verkligen att vara hjälpsam.
Här har jag till exempel snyggat till mattan och lagt två bollar bredvid Mattes säg, strax nedanför sängbordet.
Man kan ju tycka att hon borde bli glad?
Men hon sa inte ens tack.
Ni fattar, eller hur?
Ja, MJAU alltså!