Mjau, idag fyller bloggen åtta år!
Jag kan knappt tro att jag har jamat så pass länge nu.
Och ni läser och lyssnar fortfarande.
Matte skulle ha glömt årsdagen men ansiktsboken påminde henne.
Jag är verkligen glad att hon insåg att jag var en bloggkatt.
För Matte själv ville absolut inte ha någon blogg.
Men jag tycker inte om att ansiktsboken bråkade med Matte.
För annars skulle kontot fortfarande stå i mitt namn: Mimmi Hittekatt.
Ibland undrar jag om det inte blir lite väl enahanda att lyssna på en liten katt.
Men jag fortsätter nog ett tag till.
Av bara farten...
Dessutom börjar jag så smått fundera över nästa mjauktion.
Om några veckor kanske?
När det blir mildare väder, när solen börjar värma, elkostnaderna sjunker, fåglarna sjunger och våren kan anas.
När livet känns lite mer hoppfullt förhoppningsvis.
Vad tror ni?
Mjau!

Mjau, Matte såg en bild på ansiktsboken som hon gillade.
Och så undrade hon varför det inte finns på riktigt?
Hon skulle köpa det direkt...
Men jag vet varför det inte finns att köpa.
Det är för att vi katter också har rättigheter här i livet!
Och till de självklara rättigheterna hör förstås att kunna busa lite med ett pussel när andan faller på.
Ett pussel ska inte bara roa tvåbeningarna.
Det ska även roa katter och deras tassar.
Jag är lika bra att pussla som Matte.
Även om min... eh... teknik är lite annorlunda.
Men vem kan egentligen bestämma vad som är rätt eller fel?
Katter har i alla tider attraherats av pussel och pyssel och liknande.
Däremot är vi katter lite mer lättroade.
Vi blir glada redan med några pusselbitar.
Matte däremot ska nödvändigtvis ha hela tusen bitar.
Tvåbeningarna gapar alltid efter så mycket...
Dessutom tror de att pussel måste läggas på bordet.
Men det är inte sant.
Det går lika bra under soffan.
Kanske rentav ännu bättre.
Under soffan får man vara ifred.
I alla fall en stund.
I en strid om pusselbitar lade Matte idag hela himlen i ren desperation.
Pusselbitar som hakar i varandra och ligger på plats är nämligen svårare att få tag i.
Och nu säger Matte att hon längtar efter mildare väder - så att hon kan skicka ut mig på balkongen när hon lägger pussel.
Jag som är så snäll och bara vill hjälpa till...
Mjau!

Mjau, vädret fortsätter att busa.
Men det gör ingenting eftersom vi tillbringade större delen av dagen i sängen.
Det var en sådan dag helt enkelt.
Och inte mig emot.
Jag är väldigt gos-sugen och hade redan tillbringat större delen av natten i Mattes säng.
Nu sitter vi en liten stund i soffan.
Och eftersom det fortfarande är lite kyligt inne försöker jag värma mig.
Inte bara tätt intill Matte.
Det är även viktigt att hålla nosen varm.
Håller ni med?
Mjau!

Mjau, idag har det varit busväder.
Kraftig blåst och snöbyar.
Och det verkar inte avta alls.
Vinden ligger nästan rakt på våra fönster så det blir lite kyligt inne.
Matte har dragit på sig den där mys-manteln i fodrad fleece med huva.
Den är väldigt mysigt och extremt mjuk.
Nästan lika mjuk som min päls.
Så jag gillar att gosa mig mot den.
Matte har börjat på ett nytt pussel.
Tusen bitar den här gången.
Snö-pusslet är på väg hem till Malte så han får något att leka med...
Visst är jag snäll?
Mjau!

Mjau, vi var trötta idag.
Så det blev mycket gos och flera tupplurar.
Och sedan ännu mer gos.
Och så fredagsmys på det.
För att man aldrig kan få för mycket mys och gos.
Frågor på det?
Mjau!

Mjau, jag försökte att imitera en räka för att låta Matte förstå att jag var sugen på räkor.
Det gick bra med att härma en räka.
Men inte blev det räkor för den skull.
Matte sa att vi inte hade några räkor hemma.
Och hon var inte villig att åka och köpa några heller.
Hon säger att räkor äter man bara ibland.
Jag vet inte riktigt hur hon har fått för sig något så dumt.
Själv tycker jag att man skulle kunna äta räkor varje vecka.
Faktiskt!
Men tyvärr är det Matte som bestämmer vad som ska handlas.
Och hennes mat låter mycket kvar att önska.
Mjau!

I Mattes bokhylla står det en bok med titeln "klappa inte katten".
Det är ingen kattbok utan en deckare.
Tvåbeningar har ibland väldigt konstiga boktitlar.
Hur som helst är det ingen rekommendation som Matte tar på allvar.
Hon klappar gärna alla katter som hon kan.
Och nu ska hon dessutom göra det regelbundet.
Ja, ni fattar helt rätt.
Hon tänker klappa andra katter.
Som om hon inte hade händerna fulla med mig.
Eller klappa och klappa - i första hand ska hon ägna sig åt andra skyggisar på katthemmet.
Men hon kommer säkert att passa på att klappa även de tama katterna.
Det finns en hel del skygga katter på kattstödet nu.
Och Matte hade gärna blivit volontär för länge sedan om inte hennes dumma kropp skulle bråka så mycket.
Men att sitta hos en skygg katt och prata, kasta lite godis och försöka att få den att leka lite kanske - det borde även Matte klara av.
I alla fall en gång i veckan.
Själv kan jag faktiskt intyga att Matte är väldigt duktig med skyggisar.
Men jag känner mig ändå lite svartsjuk.
Jag lär inte få lika mycket uppmärksamhet den där dagen varje vecka som Matte ska flirta med andra katter.
Det kan jag ju räkna ut på mina fyra tassar.
Matte säger att jag behöver dela med mig lite.
Måste man det?
Mjau!

Mjau, idag hade vi besök.
Först satt jag bara under soffan men eftersom besöket hette samma som Matte och satt helt stilla i soffan och pratade med låg röst så vågade jag mig fram ändå.
Jag satte mig för att titta och då pratade besöket direkt med mig.
Precis som tant Maja gjorde i Stockholm.
Sånt gillar jag.
Rätt vad det var blev jag plötsligt modig, reste mig upp mot soffan och nosade lite.
Och klöste lite mot soffan.
En godkänd tvåbening, tänkte jag.
Sedan fick jag diska Mattes tallrik på resterna av vaniljsåsen och efter det lade jag mig hos Matte i soffan och tog en liten lur med huvudet på hennes hand.
Så långt var det bra.
Efter lite vila fortsatte jag att studera besöket.
Matte plockade fram godis och gav till besöket som gav det till mig där jag satt under soffbordet.
Men medan jag åt godiset så klappade hon mig lite på kinden.
Jag trodde först att jag inbillade mig.
Eller att det kanske var Matte?
Men samma sak vid nästa godisbit.
Då bestämde jag mig för att jag inte ville ha flera godisar.
För det är väl ändå lite fräck att klappa när man är upptagen med godis?
Ingen annan än Matte har fått klappa mig.
Ok, en av hemtjänsten lyckades röra vid mig en gång som hastigast.
Men det här var riktiga beröringar.
Matte säger att det inte är någon fara.
Att snälla tvåbeningar borde få klappa mig ibland.
Men jag vet inte.
Jag har inte blivit tillfrågad och det är ju faktiskt min kropp!
Så jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka.
Hur hanterar ni sånt?
Får främmande klappa er?
Tycker ni om det?
Jag känner mig mycket konfunderad.
Mjau!