Mjau, vad jag är sur!
Efter att ha väntat i 12 timmar på mat så serverade Matte något oätbart.
Hon sa att eftersom det är söndag så skulle hon öppna en av de dyra små burkar med kattmat som jag fick av barnen som hon hälsade på innan midsommar.
Själv köper Matte inte såna.
Hon säger att om hon köper dyr mat så köper hon Applaws till mig, som är fri från alla konstigheter.
Men nu blev det denna exklusiva lilla burk.
Och jag behövde bara nosa på den för att rata den.
Matte konstaterade att jag borde vara tillräckligt hungrig för att äta ändå och att det ju också fanns torrfoder.
Men jag kände inte för att äta torrfoder.
För säkerhets skull nosade jag några gånger till bara för att försäkra mig om att det absolut var oätbart.
Jag gav Matte två timmar för att fixa till denna ohållbara situation.
Vilket hon inte gjorde.
Sedan försökte jag att ta någon tugga ändå.
Bläää...
Helt omöjligt!
Jag valde att göra det enda rätta - jag daskade till torrfodret så att det flög omkring på golvet och sedan gick jag ut på balkongen.
Där ligger jag i min koja och lider.
Tänk att Matte har ett sånt hårt hjärta!
Det kurrar väldigt mycket i min stackars mage.
Jag kommer att svälta ihjäl.
Det är ett faktum.
Frågan är bara hur lång tid det tar.
Det är ju väldigt sällan jag svälter ihjäl...
Nu faller det några regndroppar.
Men jag tänker absolut inte gå in!
Jag tänker vara ihärdig och vänta på att det kanske ramlar ner en fjäderkotlett.
De brukar inte ramla ner på min innätade balkong, men kanske om jag vikar ihop tassarna fint och ber till högre makter?
Annars svälter jag som sagt ihjäl.
Då kommer Matte minsann ångra sig när hon ska klara sig utan mig!
/mvh surast i stan

Mjau, man skulle kunna tro att vi bara ligger och sover.
Men det stämmer inte.
Jag är minsann på hugget!
I alla fall ibland...

Mjau, som ni vet så jagar jag på balkongen varje sommarkväll.
Men resultatet kan ju variera.
Ibland blir det... ähum... liksom inte så... ähum... jättemycket att äta...
Det kanske blir mycket jakt men lite resultat.
Sedan när Matte kallar in mig så blir det godis.
Matte kastar godisbitarna och jag jagar efter dem.
Jag är så ivrig då att jag antingen har för hög fart och sladdar förbi biten för det är svårt att bromsa.
Eller så rusar jag förbi och nerför hela hallen och tillbaka innan jag äter biten.
Matte påstår att jag överdriver.
Hon fattar ju ingenting!
Jag skulle väl aldrig att komma på tanken att överdriva...
Det är bara så underbart att jaga något som inte flyger iväg sedan, när Matte har kastat.
Det blir 100 % utdelning varje gång.
Men samtidigt är jag fortfarande på jakt-modus så att bara ta en godis ur Mattes hand är inget alternativ.
Och dessutom måste man ju utnyttja att lägenheten är L-format vilket ger bra utrymme för att springa av sig.
Men sånt fattar ju inte tvåbeningar.
Matte till exempel rusar aldrig runt i lägenheten.
Och om hon mot förmodan går fram och tillbaka flera gånger så är det för att hon har glömt något...
Men jag tänker fortsätta springa runt.
Både när jag jagar godis och när jag dribblar bollar.
Sedan sover man så mycket bättre.
Mjau!

Mjau, idag har jag ägnat mig åt skönhetssömn.
Det är mycket viktigt!
Som bloggkatt måste man nämligen vara snygg.
Och ha en hovfotograv...
Igår kväll sov jag så djupt bredvid Matte i soffan att jag inte ens lade märke till att hon blixtrade mig - rakt i ansiktet dessutom.
Hon fotar mig ofta när jag ligger bredvid henne i soffan.
Och sedan ojar hon sig över hur söt jag är och så tar hon femtielva nästan identiska bilder...
Tvåbeningar.
Jag säger då det.
Hon klagar alltid över att jag är ännu sötare när vi gosar.
Men då har hon ingen hand ledig för att fota mig.
Och om ni frågar mig så är det betydligt viktigare att gosa än att fånga det på bild.
Nu kommer det att skymma snart och då ska jag ut på balkongen och fånga guldbaggar.
Igår fångade och släpade jag in så pass många att jag fick balkongförbud redan strax innan klockan elva.
Matte tröttnade på att plocka upp och kasta ut dem.
Hon har då verkligen ingen aning om hur man roar sig!
Dessutom tycker hon synd om dem...
Men jag gör dem inget illa, de är alltid fullt krya när Matte slänger ut dem.
Jag hoppas på en riktigt bra fångst ikväll.
Gärna några nattfjärilar också.
Mjau!

Mjau, idag kan jag presentera min senaste konstinstallation.
Enligt Matte är det även min bästa någonsin!
Hon gick fullständigt i spinn när hon såg den, min Matte.
Hon säger att det är ännu bättre än den där bollen som jag kickade med sådant fart att den fastnade mellan två kuddar...
Då var jag kvar på ett experimentellt stadium.
Nuförtiden ägnar jag mig istället åt noggrann genomtänkta installationer.
Visst syns det?
Jag kallar den för "tvåbening med kattsvans som kastar boll" (röd version).
Ni som har följt mig ett tag har säkert fattat vid det här laget att jag är mycket noggrann med färgkompositionen.
Det har jag lärt mig av Matte som har studerat konst.
Det kanske är därför hon är så stolt över att ha fått en konstnärlig katt?
Dessutom var jag ju tvungen att skaffa nya hobbyn när jag flyttade hit.
Mina tidigare hobbyn hade varit svart bälte i överlevnad i alla situationer, att gömma sig så ingen hittar en och Kung Fu.
Nuförtiden är det istället fågelskådning, grannövervakning, tassboll, gos och konst.
Snacka om utveckling!
Så kan det gå när man avancerar från hemlös till eget hem med ömsint servicepersonal.
Jag klagar inte.
Men jag tycker att jag snart borde få en egen utställning.
Mjau!

Mjau, idag är Matte yr i bollen alltså.
Först väckte jag henne tidigt genom att spy upp en hårboll.
Inte i sängen givetvis.
När man växer upp som hemlös och ingen städar efter en så fattar man ju att aldrig spy på sov- eller mysplatser.
Och det sitter i.
Jag hoppar alltid ner från sängen eller soffan innan.
Det hinner man mycket väl.
Matte torkade naturligtvis upp genast.
Sedan tänkte hon vara uppe men det gick inte.
Hon var helt yr och konstigt och jag såg till att hon gick och lade sig igen.
När hon vaknade igen efter några timmar fick hon för sig att det var onsdag och hon skulle till den sjuka gymnasten.
Och då hade hon ju försovit sig...
Det tog någon minut att lugna ner henne.
Hur som helst så såg jag till att hålla henne i sängen så hon inte skulle göra konstiga saker.
Jag vet när läget är kritisk...
Och imorgon är det ju onsdag.
Då försöker vi en gång till.
Mjau!

Mjau, idag var min lilla "semester" från snabeldraken över.
Usch och fy!
Matte säger visserligen att jag skötte mig exemplarisk.
Jag gick och gömde mig under sängen så fort Matte började plocka undan mina leksaker.
Sedan när allting äntligen var över och Matte öppnade sovrumsdörren så kom jag fram med en gång.
Jag kan ju rutinerna.
Rutinerna säger även att jag ska bli berömd en lång stund och att det ska serveras godis.
Den delen av rutinen har jag inget att invända om...
Hur som helst tyckte jag ganska snart att det såg alldeles för städat ut.
Så jag gjorde det mera Mimmi-anpassad.
Dessutom grävde jag ner en musling under stora mattan till vänster.
Den syns inte och det är meningen!
För någon måste ju vara syndabock.
Ja, eller syndamus då.
Så där fick den!

Vaddå då?
Får jag inte?
Du måste skoja, Matte!
I många långa veckor har du hållit på med detta pussel.
1500 bitar.
Och du har alltid täckt över det under tiden.
Jag fick aldrig vara med och leka.
Nu är den äntligen klar.
Den är så stor att den inte riktigt ryms på brädan.
Den är verkligen fin.
Men när jag äntligen vill gå och lägga mig mitt på konstverket så säger du att jag inte får?
Allvarligt?
Att det bara ligger öppet för att du ska fota den och sedan sälja den vidare.
Och att den nya ägaren kanske inte vill ha ett pussel med avtryck av katt.
Det förstår jag inte alls!
Lite katthår, doftmarkeringar och klomärken lyfter ju allt.
Och om du ändå ska ta sönder det alldeles strax så hjälper jag gärna till!
1500 små bitar är helt underb...
Nähä nä.
Nu är det den där bestämda rösten.
Jaha ja.
Då lägger jag mig väl på soffan istället.
Men vet du Matte?
Det är riktigt orättvist!
Och så är du faktiskt dum.
Riktigt dum.
Mjau!