Mjau, vad jag är sur!
Efter att ha väntat i 12 timmar på mat så serverade Matte något oätbart.
Hon sa att eftersom det är söndag så skulle hon öppna en av de dyra små burkar med kattmat som jag fick av barnen som hon hälsade på innan midsommar.
Själv köper Matte inte såna.
Hon säger att om hon köper dyr mat så köper hon Applaws till mig, som är fri från alla konstigheter.
Men nu blev det denna exklusiva lilla burk.
Och jag behövde bara nosa på den för att rata den.
Matte konstaterade att jag borde vara tillräckligt hungrig för att äta ändå och att det ju också fanns torrfoder.
Men jag kände inte för att äta torrfoder.
För säkerhets skull nosade jag några gånger till bara för att försäkra mig om att det absolut var oätbart.
Jag gav Matte två timmar för att fixa till denna ohållbara situation.
Vilket hon inte gjorde.
Sedan försökte jag att ta någon tugga ändå.
Bläää...
Helt omöjligt!
Jag valde att göra det enda rätta - jag daskade till torrfodret så att det flög omkring på golvet och sedan gick jag ut på balkongen.
Där ligger jag i min koja och lider.
Tänk att Matte har ett sånt hårt hjärta!
Det kurrar väldigt mycket i min stackars mage.
Jag kommer att svälta ihjäl.
Det är ett faktum.
Frågan är bara hur lång tid det tar.
Det är ju väldigt sällan jag svälter ihjäl...
Nu faller det några regndroppar.
Men jag tänker absolut inte gå in!
Jag tänker vara ihärdig och vänta på att det kanske ramlar ner en fjäderkotlett.
De brukar inte ramla ner på min innätade balkong, men kanske om jag vikar ihop tassarna fint och ber till högre makter?
Annars svälter jag som sagt ihjäl.
Då kommer Matte minsann ångra sig när hon ska klara sig utan mig!
/mvh surast i stan