Mjau, det är hemsk synd om mig.
Jag är så ensam.
Fruktansvärt ensam.
Ingen kan vara mer ensam än jag.
Den här gången kommer jag inte att förlåta Matte.
Faktiskt inte.
Dessutom låste hon ut sig.
Hon glömde att ta med sig nyckeln.
Hur dum kan man vara egentligen?
Bara för att hon hade dåligt samvete och pratade med mig.
Och för att jag försökte att följa med ut...
Tur då för Matte att kattvakten har en nyckel.
Annars skulle det bli dyrt.
Dumma Matte.
Jag ligger nästan hela tiden i hallen och väntar och väntar.
Det är verkligen inte - åh helvete, nu kommer kattvakten.
Jag måste gömma mig!
Hundmänniskor kan vara livsfarliga.
Mjau!