Mjau, jag håller på att träna Matte.
Sakta men säkert.
Jag började i somras med mycket små steg och nu har jag i alla fall kommit en liten bit på vägen.
Jag vet ju att förändringar kan ta tid.
Själv tog jag mycket god tid på mig innan jag blev trygg.
Ett litet steg i taget.
Matte hade tålamod med mig.
Så nu har jag tålamod med henne.
Jag vill nämligen sova hos henne i sängen.
Helst hela natten.
Det går sådär.
Som ni kanske kommer ihåg så har vi bara en 90 centimeter bred säng och Matte måste ofta röra på benen eller vända på sig under natten.
Så jag började med två nätter per vecka.
Lade mig vid fotändan någon gång under natten.
Efter några veckor blev det nästan varje natt.
Och ibland lite högre upp, i benvecken till exempel.
Efter nästan tre månader har det blivit en vana att jag smyger upp i sängen vid småtimmarna och letar efter ett litet ställe där jag kan knöla ner mig.
Sedan försöker jag att hålla kvar mig där så länge som möjligt.
Jag stålsätter mig för att uthärda lite buffar och att bli puttat åt sidan av en halvsovande Matte.
Hittills har jag inte blivit tillplattad.
Det verkar som om Matte har en inbyggd sensor som lärmar när hon krockar med mig.
"Åh, men älskling", mumlar hon då och och så låter hon bli att lägga sig på mig.
Jag jobbar hårt på att erövra sängen.
Det är inte lätt.
Men jag har bestämt mig.
Det spelar ingen roll att min älskade fluffkoja står precis bredvid sängen, i samma höjd och med öppningen mot sängen.
Dit går jag och lägger mig på kvällen efter goset i sängen när Matte släcker lampan.
För Matte vrider och vänder på sig en stund innan hon somnar.
Då bidar jag min tid.
Min smygande erövring av sängen börjar senare.
När Matte ligger still och sover sött.
Jag vill ju bara vara nära.
Är det verkligen för mycket begärt?
Jag bara undrar...
Mjau!