Mjau, jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan idag.
På något sätt vet jag att Matte ska åka iväg.
Och på något sätt hoppas jag att jag har fel ändå.
Men sedan kom en granne för att få instruktioner och då visste jag.
Men ändå hänger vi här i soffan och gosar.
Fast det redan är kväll.
Tydligen ska Matte åka iväg väldigt sent.
Ge sig ut i mörkret och blåsten.
Ut på havet.
Vad katzingen det ska vara bra för...
Hon ska sova på båten och så småningom komma fram till Tyskland.
Hon ska träffa en kompis i några timmar.
Och på kvällen kliver hon upp i båten igen, sover och på söndag morgon kommer hon hem till mig.
Säger hon.
Jag tycker att det låter onödigt.
Vi har det ju så mysigt hemma.
Hon är nog lite knäpp, hon Matte.
Jag hoppas att hon är beredd på några ordentliga hårbollar på soffan och i sängen när hon kommer hem.
Jag kommer inte att vara nådig.
Det ska hon veta.
Morrrrrr!