Igår kväll när Matte och jag lekte, fick jag en sådan släng av nyfikenhet igen.

Och när Matte hade handen nära golvet kom jag fram och nosade på den!

Matte säger att det kändes.

Men lite senare tyckte jag att handen verkade mera spännande än leksaken och började slå mot den med tassen. Först lite försiktigt, men sedan mer och mer.

Matte säger att det kändes också, men inte alls lika trevligt som när jag nosade...

Det hände inte så mycket mer än att Matte tog bort handen och förklarade att den inte ingick i leksakssortimentet.

Det tycker jag är konstigt.

Vad är det för mening att tvåbeningars framtassar går att skada så lätt?

Och Matte: händer ÄR läskiga! Alltid.

Men du kan vara glad att jag inte använt tänderna...

Någon har visst haft kul på balkongen idag när temperaturen bara ligger lite under nollan.

Någon har grävt och lekt och hoppat.

Och varje gång någon har rusat in för att värma tassarna hade denna någon fullt med snö i ansiktet...

Och har dragit in snö i pälsen i största allmänhet.

Det kan inte vara jag.

För jag tycker ju inte om snö?

Eller?...

En dag i januari förra året blev jag instängt i köket när jag var där och åt.

Eftersom det inte fanns något att krypa under i så la jag mig längst upp längst in på en hylla.

Det kändes lite skumt.

Inte kunde det väl vara ännu ett vereinärbesök på gång?

Efter ett tag kom det en främmande tvåbening och tittade på mig.

Hon log.

(Sen blev hon "överfallen" av min son som ville pussa henne och klättra på henne.)

Hon plockade upp en pinne - för att hålla sig på behörig avstånd - och närmade sig med den.

Min reaktion var som vanligt attack!

Jag bet och slog efter pinnen och fräste ordentligt.

Detta upprepade vi några gånger och varje gång blev min reaktion mindre.

Jag låg ju ändå uppe över hennes huvud.

Och jag är en smart katt.

Jag fattade att hon bara försökte provocera mig för att se min reaktion.

Då log hon igen.

Och sa att hon skulle komma tillbaka.

Och att det skulle bli bra.

...att forsätta med min berättelse imorgon.

Matte och jag håller faktiskt på att förbereda flera kapitel.

Men det tar verkligen på krafterna att berätta min historia, så jag behöver en vilodag.

Medans Matte gör onödiga saker som att baka...

Glömde ju helt att visa er en present som Matte fick.

Hon är otroligt förtjust i dem.

Det är ju nästan som om hon skulle bära mig i örsnibben...

De har kommit hela vägen från Tyskland.

Förpackad i det här fina pappret:

Och jag kan bara konstatera att alla verkar ha förstått nu att Matte är galen.

Kattgalen menar jag...

Jag bodde ett helt år i jourhemmet.

Och jag var så rädd, så rädd!  

Största tiden tillbringade jag under sängen, för där kom varken hundar eller tvåbeningar in.

De andra katterna som bodde där var rätt dominanta och ibland dumma mot mig.

Det gillade jag inte alls, utan drog mig undan ännu mer.

Jag hade bara en kompis, henne älskade jag. Vet inte hur jag hade klarat mig utan henne.

Det var ingen som försökte jobba med mig för ingen trodde att jag hade en chans till att bli adopterad.

Dessutom ogillade jag alla tvåbeningar intensivt.

Jag är en katt med mycket kattityd och temprament mot människor, jag försöker att hålla dem på avstånd med tänder och klor och MORR och FRÄS.

Det har jag tydligen ärvt av min mamma.

Min mamma förresten.

Hon bet sig genom hönsnät för att fly människorna.

Hon kunde aldrig vänja sig vid att bo inne.

Så hon släpptes till slut ut igen, kastrerad och vaccinerad, och har inte synts till något mer.

Mjau.

Förresten gillar jag inte vädret.

Dels snö och dels alldeles för kallt.

Jag känner inte igen min balkong!

Bbbbbrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr..........

...var livet hårt.

Naturen med sina årstider och alla faror för katter lärde jag mig tidigt.

Att gå hungrig.

Att frysa.

Att bli blött.

Att behöva vara rädd.

Sjukdomar.

Födelse och död.

Jag och min mamma och våra släktingar bodde ihop i en grupp.

Men jag har alltid varit en försiktig liten katt, lättskrämd och benägen att hamna sist i kön.

Vi var ett smart gäng och hade vi inte varit så hungriga så hade vi aldrig gått i fällan.

Men senhösten 2013, när jag var drygt ett halvt år gammal och redan högdräktig, fångades vi in.

Varken min mamma eller jag uppskattade det det minsta.

Vi ville inte vara inomhus med dessa läskiga tvåbeningar!

Mat i all ära, men säkerhet går före.

Så vi stack, båda två.

Själv valde jag att pressa ut mig genom en liten springa som ingen katt förväntas kunna ta sig igenom och som rev upp ett stort sår i min mage.

Men ut skulle jag!

Det slutade med att jag  - infångad igen - inte kunde ta hand om mina ungar och det var bara en som överlevde. Han blev uppfödd med flaska och han älskar människor och är världens gosigaste...

Själv befann jag mig i en mardröm av människohänder, klämburar och veterinärer.

Jag kämpade emot allt jag kunde, även om det var hopplöst.

Och jag blev ännu mer övertygad om att tvåbeningar är både dumma och farliga.

Jag hamnade i ett jourhem med många andra katter och även hundar och en sådan där förbaskad tvåbening, samma som fångat in mig och tagit mig till veterinären.

De andra katterna var lite taskiga mot mig.

Jag hade hamnat sist i kön igen.

Suck.

Vad jobbigt det är att berätta om sitt förflutna.

Måste ta en paus nu.