Vaddå hem?

Vad skulle det betyda?

När tvåbeningen, som vi i fortsättningen kan kalla för Matte, hade öppnat dörren på transportburen satt jag bara kvar längst in och darrade.

Ett helt nytt ställe med en helt ny doft.

Det kändes sååå läskigt!

Matte verkade förstå det, så hon gick därifrån för att ge mig utrymme.

Jag satt kvar och tittade försiktigt runt omkring mig.

Buren stod i en långsmal hall och snett mittemot mig stod det en låda med tak över och sand inuti.

Svängdörren var borttagen.

Jag hade aldrig sett en sådan låda förut, den såg annorlunda ut än kattlådorna på jourhemmet.

Men den kändes säkrare än transportburen så jag flyttade mig över till den och la mig längst in.

Matte kom förbi ibland och pratade med mig.

Men annars lät hon mig vara.

Efter någon timme släckte hon alla lampor och försvann genom en dörr längst bort i hallen.

Innan dess hade hon lagt ett spår av torrfoder från lådan och in i köket till vatten- och matskålarna.

När det varit mörkt och tyst ett tag vågade jag mig försiktigt fram.

Förutom hallen fanns det ett litet kök utan dörr och så flera stängda dörrar som jag inte hade en aning om vad som kunde finnas bakom. Förutom att Matte fanns bakom en av dessa dörrar.

I köket fanns det en mathörna till mig.

Och ett bord fullt med tidningar.

En köksbänk med allt möjligt på.

En fönsterbräda full med krukväxter.

Och framför fönsterbrädan ett litet klösträd varifrån man kunde spana ut ur fönstret.

Jag undersökte allting mycket nogrand och mycket försiktigt.

Rev inte ner det minsta. Hade inte sönder något alls.

Gjorde inga dumheter.

Åt upp all blötmat som fanns.

Sen gick jag runt och kom fram till att jag var ensam. Helt ensam!

Så jag började ropa. Och ropa. Och locka. Och fråga.

Det kanske fanns andra katter bakom dessa dörrar?

Men ingen svarade.

Det kändes konstigt.

När det började ljusna insåg jag att jag var tvungen att hitta ett gömställe.

Matte kunde ju dyka upp när som helst.

Det fanns visserligen en liten koja under klösträdet men den litade jag inte på. 

Köket blev ju ljust, men hallen var mörk.

Så jag valde att krypa in under skohyllen och lägger mig med ryggen tätt mot elementet.

Där låg jag och väntade in en ny dag.