Det gick en vecka i sakta lunk.

Jag gömde mig under soffan hela dagen och inspicerade mitt nya revir på natten.

Och jag åt och drack och gick på lådan precis så som det skulle vara.

Jag jamade lite på natten ibland, men inte mycket alls.

Matte pratade med mig väldigt mycket, nästan hela tiden.

Ibland la hon sig på golvet på andra sidan soffbordet.

Men hon kom aldrig för nära.

Efter några dagar började hon jobba igen och det var helt okej med mig.

För när Matte var på jobbet var det bara MIN lägenhet.

Och så njöt jag av lugnet.

Av att ha egna matskålar utan konkurrens.

Då kunde jag gå fram och tillbaka och äta i små portioner precis som jag ville.

Och jag behövde inte kasta i mig maten. Den fanns alltid kvar.

Jag satt en hel del på klösträdet i köket och spanade ut genom fönstret.

Livet kändes helt ok.

Jag gillade lägenheten, men Matte kändes definitivt läskigt.

Men hon verkade också lugn och snäll samtidigt.

Efter en vecka kom Matte hem på kvällen, tände lamporna och gick sen ut igen för att lämna tillbaka Rufus transportbur.

Hon var borta mindre än en timme.

Men under den timmen hände det något avgörande.

Jag körde min första utmaning mot mig själv.

Jag kom fram under soffan och la mig på en mjuk kudde på soffryggen.

Och jag låg kvar!

Matte blev väldigt glad och pratade mycket glad med mig.

Men hon gick förstås inte in i vardagsrummet utan höll sig till köket.

När hon skulle gå och lägga sig ville hon släcka lampan i vardagsrummet.

Hon sträckte bara in handen in och förbi dörrkarmen - och snabbare än blixten var jag tillbaka under soffan igen!

Men oj, vad jag kände mig stolt och modig!

Och det verkade som om Matte verkligen uppskattade min prestation...

Nu är julen helt bortstädat och istället har Matte satt upp en egenkomponerad ljusslinga på filten, där det tidigare lyste en stjärna.

Det ser väldigt spännande ut.

Som en ny lekplats till mig.

Men tyvärr hänger de aningen för högt upp...

Så orättvist!

Vad ska det då vara bra för???