Och visst kom hon tillbaka.

Den gången hade hon en transportbur med sig som luktade främmande hankatt (grannkaten Rufus).

Det låg en stor mjuk handduk i den som luktade rent.

Men det brydde jag mig inte om för jag hade lurats i en fälla tidigare på dagen och sen suttit i en klämbur för att vänta.

När hon kom hit fick hon fylla i lite papper medans klämburen klämdes åt för att få mig över i den nya buren. För det går inte att ta tag i mig. Då klöser och bits jag för allt jag är värd! Jag kan faktiskt klösa och bitas som ett stort monster fast jag bara är en förhållandevis liten katt.

När jag slutligen satt i den nya buren lades en filt över den och strax därpå bar det iväg.

Det var snö ute och kyla.

Men jag såg inte så mycket på grund av filten.

Första stopp var en bänk i en busskur. Där lyfte den där nya tvåbeningen på en flik av filten och pratade med mig. Hon hade en lugn och snäll röst.

Men strax därpå klev vi på bussen och åkte i över en timme för att komma in till stan.

Tvåbeningen försökte hålla upp transportburen lite för att dämpa de värsta stötarna (och fick ett hejdundrande muskelvärk nästa dag).

Hon mumlade lite åt mig större delen av färden.

När vi klev av bussen blev det ännu värre.

Massor med höga röster och massor med hemska oljud.

Tydligen befann vi oss på ett ställe som heter Slussen - värsta mardrömmen för alla djur!

I tio minuter satt vi på en bänk och jag trodde på allvar att jag skulle dö.

Eller att mina öron skulle ramla av.

Sen åkte vi tunnelbana. (Say no more...)

När tunnelbanan var slut klev vi in i en bil istället för att åka en halv timme buss igen. Det var Rufus snälla matte som plockade upp oss.

Till slut kom vi till en lägenhet och där var det tyst!

Tvåbeningen lyfte på filten och sa de magiska orden välkommen hem!