Trots att det är djupaste vinter utomhus så har växterna inomhus fattat att det börjar bli ljusare igen.

Julstjärnan från förrförra julen frodas som grönväxt och avokadoplanterna kör helt nya skott.

Vissa växter har passerat fönstret och förberedar sig för att göra hål i taket.

Och vad gör Matte?

Tycker att det är kul och går och köper tulpaner.

Tulpaner som har på pricken samma färg som stearinljuset.

Hur lyckades hon med det när det fanns massa med olika rosa toner i affären?

Så Matte och växterna leker vår medans jag inte ens närmar mig balkongdörren  för att det är för kallt.

Jag tror att jag ska gå i ide ett tag till...

När Matte kom ut genom sin dörr blev hon mycket glad över att jag hade ätit.

Det var nämligen så att alla trodde att jag skulle må jamarsdåligt över att vara ensam.

Att jag inte skulle klara av det.

Men det gjorde jag visst.

För även om jag var rädd så tyckte jag ändå att det var lite skönt att det var så lugnt.

Matte insåg dessutom genast att skohyllan inte var ett bra gömställe och att jag var i behov av ett riktigt tryggt gömställe.

Så hon öppnade dörren till vardagsrummet.

Sen gick hon och la sig en stund till eftersom hon knappt hade fått en blund under natten utan mest legat och lyssnat på mig och varit orolig.

Och nästa gång hon gick upp hade jag flyttat på mig.

Jag hade direkt hittat bästa platsen och låg nu längst in under soffan.

Där kände jag mig någorlunda säker.

Dessutom var Matte så finkänslig att hon inte använde soffan själv ett bra tag framöver.

Man kan ju inte sitta precis ovanför en skrämd liten katt, tyckte hon.

Bra där, Matte!

Nu är vargavintern här.

I tidningen står det att det är bra med kylan eftersom fästingarna dör.

Men det är ju inte bara de som dör.

Hur många hemlösa katter kommer att frysa ihjäl under dessa iskalla dagar?

Jag skulle vilja yla som en varg när jag tänker på det!

Vaddå?

Om det är jag som har hårad igen de nybytta lakanen?

Och legat på din kudde?

Och rivit på örngottens lilla hål så att det blev större?

Och undersökt mobilen som låg på laddning?

Och laddaren?

Och nattduksbordet?

Är mina hårstrån precis överallt i och runt sängen?

Nä, jag vet inte vad du pratar om...  

*Väpnar mig med min mest oskyldiga blick*

Jag har väl inte... (check, check, check, dubbelcheck...)

Jag skulle väl aldrig...

Jag som är så snäll???.....

Jag ligger ju bara här och gör, hrrmmmm, ingenting alls ju!

Vaddå hem?

Vad skulle det betyda?

När tvåbeningen, som vi i fortsättningen kan kalla för Matte, hade öppnat dörren på transportburen satt jag bara kvar längst in och darrade.

Ett helt nytt ställe med en helt ny doft.

Det kändes sååå läskigt!

Matte verkade förstå det, så hon gick därifrån för att ge mig utrymme.

Jag satt kvar och tittade försiktigt runt omkring mig.

Buren stod i en långsmal hall och snett mittemot mig stod det en låda med tak över och sand inuti.

Svängdörren var borttagen.

Jag hade aldrig sett en sådan låda förut, den såg annorlunda ut än kattlådorna på jourhemmet.

Men den kändes säkrare än transportburen så jag flyttade mig över till den och la mig längst in.

Matte kom förbi ibland och pratade med mig.

Men annars lät hon mig vara.

Efter någon timme släckte hon alla lampor och försvann genom en dörr längst bort i hallen.

Innan dess hade hon lagt ett spår av torrfoder från lådan och in i köket till vatten- och matskålarna.

När det varit mörkt och tyst ett tag vågade jag mig försiktigt fram.

Förutom hallen fanns det ett litet kök utan dörr och så flera stängda dörrar som jag inte hade en aning om vad som kunde finnas bakom. Förutom att Matte fanns bakom en av dessa dörrar.

I köket fanns det en mathörna till mig.

Och ett bord fullt med tidningar.

En köksbänk med allt möjligt på.

En fönsterbräda full med krukväxter.

Och framför fönsterbrädan ett litet klösträd varifrån man kunde spana ut ur fönstret.

Jag undersökte allting mycket nogrand och mycket försiktigt.

Rev inte ner det minsta. Hade inte sönder något alls.

Gjorde inga dumheter.

Åt upp all blötmat som fanns.

Sen gick jag runt och kom fram till att jag var ensam. Helt ensam!

Så jag började ropa. Och ropa. Och locka. Och fråga.

Det kanske fanns andra katter bakom dessa dörrar?

Men ingen svarade.

Det kändes konstigt.

När det började ljusna insåg jag att jag var tvungen att hitta ett gömställe.

Matte kunde ju dyka upp när som helst.

Det fanns visserligen en liten koja under klösträdet men den litade jag inte på. 

Köket blev ju ljust, men hallen var mörk.

Så jag valde att krypa in under skohyllen och lägger mig med ryggen tätt mot elementet.

Där låg jag och väntade in en ny dag.

Ibland blir jag så sur på Matte!

Häromdagen råkade hon stänga in mig i badrummet.

Jag smög mig in när hon borstade tänderna och hon märkte ingenting så hon släckte lampan och stängde dörren.

Men efter några minuter tyckte hon att det var märkligt att hon inte kunde se mig någonstans, så hon öppnade badrumsdörren och ut for jag som en grå blixt!

Jag vägrade kategorisk att umgås något mer med henne den kvällen.

Och igår hade hon fräckheten att bjuda mig på köttfärs.

Jag låg och sov så sött när hon kom med en sked (en sked!) och undrade om jag ville smaka?

Självklart ville jag inte det!

Hallå, jag är ju en skyggis!

Istället blev jag mycket förnärmad, fräste åt henne och bytte sovplats.

Och betedde mig lite allmänt missnöjd hela kvällen.

Hon kan komma på så konstiga ideer, min Matte...

Och visst kom hon tillbaka.

Den gången hade hon en transportbur med sig som luktade främmande hankatt (grannkaten Rufus).

Det låg en stor mjuk handduk i den som luktade rent.

Men det brydde jag mig inte om för jag hade lurats i en fälla tidigare på dagen och sen suttit i en klämbur för att vänta.

När hon kom hit fick hon fylla i lite papper medans klämburen klämdes åt för att få mig över i den nya buren. För det går inte att ta tag i mig. Då klöser och bits jag för allt jag är värd! Jag kan faktiskt klösa och bitas som ett stort monster fast jag bara är en förhållandevis liten katt.

När jag slutligen satt i den nya buren lades en filt över den och strax därpå bar det iväg.

Det var snö ute och kyla.

Men jag såg inte så mycket på grund av filten.

Första stopp var en bänk i en busskur. Där lyfte den där nya tvåbeningen på en flik av filten och pratade med mig. Hon hade en lugn och snäll röst.

Men strax därpå klev vi på bussen och åkte i över en timme för att komma in till stan.

Tvåbeningen försökte hålla upp transportburen lite för att dämpa de värsta stötarna (och fick ett hejdundrande muskelvärk nästa dag).

Hon mumlade lite åt mig större delen av färden.

När vi klev av bussen blev det ännu värre.

Massor med höga röster och massor med hemska oljud.

Tydligen befann vi oss på ett ställe som heter Slussen - värsta mardrömmen för alla djur!

I tio minuter satt vi på en bänk och jag trodde på allvar att jag skulle dö.

Eller att mina öron skulle ramla av.

Sen åkte vi tunnelbana. (Say no more...)

När tunnelbanan var slut klev vi in i en bil istället för att åka en halv timme buss igen. Det var Rufus snälla matte som plockade upp oss.

Till slut kom vi till en lägenhet och där var det tyst!

Tvåbeningen lyfte på filten och sa de magiska orden välkommen hem!