Mjau, vår lägenhet är inte så himla stort men jag är ändå lite rädd för att Matte skulle kunna irra bort sig.
Så jag tycker att det är säkrast att inte låta henne gå runt ensam förutom när jag sover väldigt djupt.
Och då menar jag inte att jag följer efter henne.
Det är jag som visar henne vägen!
Hur ska hon annars veta var hon ska sätta fötterna?
Så snart Matte resar sig är jag redo.
Antingen mellan hennes fötter eller precis framför.
Hit ska vi, säger jag med kroppen.
Hit!
Och då handlar det inte nödvändigtvis om att vi ska gå till köket för att jag är hungrig.
Om Matte vill gå till badrummet när jag tycker att vi ska lägga oss och vila kan jag även försöka att blockera vägen så hon inte kan få en fot i fel riktning.
Jag behöver inte säga minsta lilla jam utan bara styra henne med min kropp.
Hon får heller inte gå för fort eftersom det kan vara farligt.
Så jag passar på att stryka mig mot hennes ben och buffa lite.
Ibland lirkar jag svansen runt hennes ben.
Jag tycker att jag är väldigt omtänksam.
Ändå har Matte mage att klaga ibland.
Hon kan till exempel påstå att hon kan gå själv eller att hon har bråttom till toan eller telefonen.
Tssss...
Hon fattar inte sitt eget bästa.
Men man får ha visst överseende med tvåbeningar.
Every step you take, every move you make... I will show the way.
Mjau!