Mjau, nu är Matte sjuk.
Visserligen är hon alltid sjuk men nu är hon dessutom förkyld.
Feber, huvudvärk och nysattacker.
Jag gillar inte när Matte nyser.
Det är som en liten explosion.
Men man vänjer sig.
De första gångerna hoppade jag ner direkt.
Men nu ligger jag kvar och ger henne bara ett ögonkast som ska betyda ungefär: nu igen, nåja, prosit då...
Matte avbokade dagens hemtjänst och sedan har vi bara sovit hela dagen.
Matte kan sova otroligt mycket när hon har feber.
Men jag klagar inte.
Jag är också bra på att sova.
Och att vänta.
När Matte går upp följer jag med.
När hon lägger sig följer jag också med.
Alltid redo med kattlig support.
Men jag hoppas att hon snart slutar nysa...
Mjau!

Mjau, ibland låtsas Matte att hon inte fattar.
Även om jag är mycket tydligt.
Som på bilden.
Det är mörkt ute och det finns absolut inget att se.
Hela min hållning säger: nä, jag vill inte bli fotad, särskilt inte med blixt!
Och vad gör Matte?
Hon fotar mig med blixt.
Dessutom tjatar hon på mig att jag ska titta in i kameran.
Det kan hon ju drömma om...
För näää, jag vill verkligen inte.
Mjau!

Mjau, i brist på bättre får ni idag en bild som är precis två år gammal.
Och lite suddig, antagligen för att Matte använde frontkameran.
Men det är så mycket kärlek i den där bilden.
Inte så ofta jag ställer upp på sådana bilder.
Kärlek borde vara privat, tycker jag.
Mjau!

Mjau, det blev sängläge idag.
Det var inte planerat alls.
Men Matte hade inget val.
Och naturligtvis höll jag henne sällskap.
Inget slår gos i sängen, speciellt när jag ligger på Mattes arm och trycker tassarna i hennes armhåla eller mot hennes kropp.
Men att sova med huvudet på Mattes hand är också en höjdare.
Så jag är helt nöjd.
Mjau!

Mjau, vår lägenhet är inte så himla stort men jag är ändå lite rädd för att Matte skulle kunna irra bort sig.
Så jag tycker att det är säkrast att inte låta henne gå runt ensam förutom när jag sover väldigt djupt.
Och då menar jag inte att jag följer efter henne.
Det är jag som visar henne vägen!
Hur ska hon annars veta var hon ska sätta fötterna?
Så snart Matte resar sig är jag redo.
Antingen mellan hennes fötter eller precis framför.
Hit ska vi, säger jag med kroppen.
Hit!
Och då handlar det inte nödvändigtvis om att vi ska gå till köket för att jag är hungrig.
Om Matte vill gå till badrummet när jag tycker att vi ska lägga oss och vila kan jag även försöka att blockera vägen så hon inte kan få en fot i fel riktning.
Jag behöver inte säga minsta lilla jam utan bara styra henne med min kropp.
Hon får heller inte gå för fort eftersom det kan vara farligt.
Så jag passar på att stryka mig mot hennes ben och buffa lite.
Ibland lirkar jag svansen runt hennes ben.
Jag tycker att jag är väldigt omtänksam.
Ändå har Matte mage att klaga ibland.
Hon kan till exempel påstå att hon kan gå själv eller att hon har bråttom till toan eller telefonen.
Tssss...
Hon fattar inte sitt eget bästa.
Men man får ha visst överseende med tvåbeningar.
Every step you take, every move you make... I will show the way.
Mjau!

Mjau, i morse väckte jag Matte med spya väldigt tidigt.
Matte hann precis chasa ner mig från sängen så jag fick spy på golvet.
Sedan tog det henne flera minuter innan hon masade sig upp för att torka.
Om jag hade hoppats på en tidig frukost så hade jag definitivt hoppats förgäves.
Matte brukar inte fungera som hon ska om det är för tidigt.
Sedan la vi oss igen och jag visade henne hur glad jag var över att hon var vaken och att hon hade torkat bort spyorna.
Vi gosade som sig bör men Matte hade lite svårt att somna om.
När hon väl gjorde det så försov hon sig fullständigt.
Vilket inte gör något alls egentligen.
Förutom att jag fick vänta extra länge på min frukost.
Men jag är ju en tålmodig liten katt.
Mjau!

Mjau, idag har jag blivit trakasserad av en riktig helllllllllikopter.
Jobbigt som helvete!
Jag tycker verkligen inte om helikopter.
De låter alldeles för mycket och dessutom kan de komma alldeles för nära.
I förmiddags kom det hit en riktigt dum en.
Först fattade vi inte vad det var som lät.
Men till slut blev helikoptern synlig. Den var mycket nära huset och flög nästan på stället.
Matte trodde först att det var någon form av utryckning.
Men det var nog bara sightseeing.
Den flög långsamt förbi huset, vände tillbaka och flög förbi en gång till.
Och en gång till.
Allt detta så långsamt och så nära att man kunde se personer som satt där inne att glå ut.
Jag försökte verkligen att stå emot men till slut rusade jag iväg till sovrummet.
Det är ju väldigt läskigt med ett megastort bullrande flygfä nästan utanför balkongen!
Till och med Matte drog en lättnadens suck när den äntligen gav sig av.
Sedan ropade hon på mig och då kom jag tillbaka.
Men jag vågade inte lägga mig i korgen vid fönstret utan låg ganska länge under soffbordet.
För säkerhets skull.
Har jag sagt att jag hatar helikopter?
Mjau!

Mjau, idag tog Matte sig i kragen och letade fram pappret.
Sedan gick hon in till Jordbruksverket och registrerade mig.
Det gick utan problem.
Men det kom aldrig upp en bekräftelse.
Det tycker vi var lite märkligt.
Men pengarna blev dragna så jag antar att jag nu är registrerad.
Och det känns skönt.
En registrerad katt är en älskad katt.
Mjau!