Mjau, jag vet.
Jag har glömt att blogga.
Det blev för mycket myspys helt enkelt.
Mys och gos är faktiskt viktigare än att blogga.
Bara så ni vet.
Och nu ska vi sova.
Vilket betyder ännu mer mys.
Vi hörs imorgon.
Kanske.
Mjau!

Mjau, ikväll är det myspys för hela slanten.
Jag var betydligt piggare idag och rusade runt och dribblade bollar och gömde en skalbagge som saknar batteri men ändå är himla roligt.
Matte var inte ett dugg piggare.
Så jag höll henne sällskap när hon sov några timmar i eftermiddags.
Och nu myser vi.
Och mer än så tänker vi faktiskt inte göra.
Jag undrade visserligen försynt om inte Matte skulle återställa ordningen på balkongen.
Men Matte påpekade att det fortfarande blåser väldigt mycket i kombination att hon har väldigt mycket värk.
Jaja, för min del får det se ut precis hur som helst ute.
Jag tänker ändå inte sätta ut en endaste liten tass så länge det blåser så mycket.
Så mys och gos och en kopp te och kanske lite godis är programmet för ikväll.
Mjau!

Mjau, idag blev det riktigt busväder.
Förmiddagen var hyfsat lugn och jag var faktiskt ute på balkongen.
Sedan gick vi och lade oss igen.
Och vaknade till ett himla oväsen.
Då öste regnet ner och det blåste storm.
På balkongen flög det runt blommor och krukor och stolar och även min koja flyttade på sig.
Färjorna blev stående i hamnen också.
Och havet måste vara väldigt arg så som det fräser där ute...
Matte ångrar för sjuttioelfte gången att hon inte tog in pelargonerna för flera veckor sedan.
Tomatplantorna var ju ändå halvdöda redan, så det gör inte så mycket.
Jag är mest rädd att min koja ska blåsa bort.
Det är inte helt enkelt att bo vid havet, tycker jag.
Dessutom kunde jag inte titta ut genom fönstret som jag gjorde på bilden eftersom regnet blåste rakt mot fönstren och allting ser bara suddig ut då.
Så jag lade mig i soffan och halvsov istället och bidade min tid.
För rätt vad det var så skulle Matte äta en fryspizza och då kunde jag tigga lite smält ost.
Så det blev ändå ett bra slut på dagen.
Mjau!

Mjau, jag kan berätta att Matte fortfarande sparkar i luften när hon hostar.
Men tack och lov hostar hon betydligt mindre nu.
Annars hade vi nog båda två blivit galna.
Det har regnat hela dagen och vi har varit ännu tröttare än vanligt.
Men Matte får mer ont när hon ligger ner så vi hänger mest i soffan.
Och sover små stunder i lite konstiga positioner.
När vi ligger i sängen så kan Matte inte sträcka över höger arm över bröstkorgen och gosa med mig när jag ligger på hennes vänstra arm.
Fast det är vår absoluta favorit när det gäller gos i sängen.
Det tycker jag är extremt trist.
Men vi kämpar på.
Vi har ju klarat mycket, både Matte och jag.
Och även tillsammans.
Det är en sån himla tur att vi har varandra.
Det gör livet lite lättare när man är med någon som man älskar.
Mjau!

Mjau, nu är det officiell - Matte är knäckt.
Ja, alltså hon är knäckt över att ett revben blev knäckt trots medicin.
Nu gör allt bara ont hela tiden.
Alla rörelser och även skratt och djupa andetag.
Tydligen gör det även ont att gosa med mig.
MED MIG!
Jag som är så mjuk...
Det är nästan så att jag också blir knäckt.
Kasta bollar gör också ont.
Det var ju typiskt det...
Ni borde ha sett Matte igår kväll.
Det gjorde mer och mer ont för varje hostning igår och till slut stod Matte inte ut längre.
Hon satt i soffan, höll frenetiskt med båda händerna om bröstkorgen som om den skulle falla sönder annars, tryckte ena benet hårt mot soffan och sparkade med det andra benet runt i luften.
För varje hostning.
Som om det skulle hjälpa...
Hon såg fullständig knäpp ut, kan jag lova!
Jag tittade på henne som om jag aldrig hade sett henne förr och det fick henne att inse vad hon höll på med och att hon faktiskt inte såg klok ut.
Hon var inte ens medveten om att hon sparkade med ett ben i luften...
Sedan dess äter hon inte bara sin kuckeliku medicin eller vad den nu heter.
Utan hon suger permanent på Vicks blue halstabletter.
Det verkar hålla hostan ganska bra i schack.
Vilken tur ändå att vi hann bli klart med mjauktionen.
Annars hade det verkligen blivit KATTastrof.
Eller hur?
Mjau!

Mjau, jag vet att en del vinster har kommit fram idag.
I alla fall de som har skickats spårbart.
Och en till.
Jag hoppas att även de andra vinsterna har kommit fram.
Här hemma har Matte kommit fram till att det nog är bäst att permanent suga på en halstablett för att hosta så lite som möjligt.
Ändå hostar hon emellanåt och varje gång ser hon ut som om någon försöker döda henne...
Hon påstår att det känns som om någon sticker en kniv i sidan på henne.
Fast jag har inte sett till en enda kniv!
Sedan var hon även envis och tog sig ut på balkongen för att skydda pelargonerna från kylan som ska komma i natt.
Hon orkade såklart inte att bära in dem och genom lägenheten och ut i loftgången.
Men hon byggde ett litet skydd av utemöblerna och en kartongbit.
Sedan satte hon även fast lite bubbelplast runt svartvinbärsbusken.
Vid det laget var hon helt genomsvettig och darrig och svimfärdig.
Tur att busken är ordentligt tung annars hade den nog vält omkull när Matte fick klamra sig fast i den...
Sedan såg jag till att hon genast gick och la sig igen.
Man ska inte håller på att försöka rädda växter när man har feber och äter morfin.
Men Matte och jag är precis lika envisa om vi känner för det.
Vi förtjänar varandra, säger Matte.
Fast det låter inte helt positivt när hon säger det.
Förtjänar ni och era tvåbeningar också varandra?
Tur i alla fall att både Matte och jag även gillar att ligga i sängen och gosa.
Mjau!

Mjau, jag vet inte om ni förstår hur liten jag är egentligen?
Här ligger jag på en kudde på soffryggen.
Soffan är två meter lång och uppdelad i tredje säten.
Jag ligger alltså ovanför ett av tredje säten.
Och jo, jag får absolut tillräckligt med mat.
Men med tanke på att jag nog aldrig fick äta mig mätt förrän vid ettårsålder så är det väl inte så konstigt att jag är lite mindre.
Sedan så krymper jag faktiskt lite till när Matte hostar så mycket.
Nu har hon även fått ont i sidan vid revbenen.
Men hon säger att det än så länge bara är musklerna som kramper.
Roligt är det hur som helst inte.
Jag funderar på att krympa ännu mer.
Typ att bli osynlig under täcket i sovrummet.
För att vila öronen.
Och att slippa se hur Matte håller sig frenetiskt i sidan med båda händerna på bröstkorgen och grimatiserar av smärta när hon får en hostattack...
Det är inte enkelt att vara katt här hemma just nu, ska ni veta.
Mjau!

Mjau, jag kan berätta att vi har tillbringat dagen i sängen.
Ömsom sovandes och ömsom gosandes.
Och hostandes för Mattes del.
Nu har Matte slängd lite mat i ugnen som sköter sig själv och serverad min middag.
Jag hann titta ut genom fönstret när solen gick ner och där såg det ut precis som det låter här inne.
Så här får ni en bild som ni kan översätta själv till ljud...
Mjau!