Idag fick en mycket fin gammal kattherre som heter Rasmus somna in.
Rasmus brukade göra inlägg på Facebook om sitt liv på landet.
Och fast vi inte har träffat Rasmus på riktigt så känns det väldigt sorgligt.
Han kommer att vara saknat på kattsidan på Facebook.
Och det får både Matte och mig att fundera över hur vi skulle klara oss utan den andre.
Inte alls, faktiskt!
Jag litar bara på Matte i den mån jag litar på någon som skyggis.
Och jag är Mattes universum.
Hela hennes liv kretsar kring mig.
Som tur är så är jag ung, bara 3,5 år antagligen.
Och Matte är bara medelålders.
Vi borde rimligtvis ha många lyckliga gemensamma år framför oss.
Men det trixiga med livet är ju att man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända.
Både tvåbenta och katter kan bli sjuka och dö i förtid.
Därför är det extra viktigt att ta hand om varandra, alltid vara snäll och aldrig spara på kärleken!
Då så Matte, då kan jag väl få lite extra godis nu?
För att du älskar mig så mycket?
Och för att minnas Rasmus, som brukade njuta av livet för fullt!