Dessa bilder togs för ett år sedan.

Då hette jag fortfarande Safira.

Det var innan Matte kom och adopterade mig.

När Matte såg dessa bilder blev hon kär direkt.

Hon bara visste att hon var tvungen att leva sitt liv ihop med mig.

Det var något som klickade, sa hon.

Och så här med facit i tassen - efter elva månader - så hade hon helt rätt.

Idag är det exakt elva månader sedan Matte kom och hämtade mig.

Det var hemsk!

Inte bara att bli infångad.

Att sedan åka kollektivtrafik i en övertäckt bur i två timmar var ingen höjdare heller.

Men sedan den dagen har livet bara blivit bättre och bättre.

Även om det tog tid och fortfarande tar tid.

Tänkte ägna mig åt lite tillbakablickar åt det gångna året.

Hoppas ni vill hänga med.

Ibland känns det så här...

Men efter några timmar brukar det kännas så här:

Och då brukar det sluta med det här:

Nu kanske ni undrar varför det inte finns några bilder på mig?

Mjau, det är så att jag har en akut aversion mot att bli fotat just nu.

Så snart Matte lyfter mobilen så går jag.

Så jag har fiskad lite roliga bilder från nätet...

Det har hänt förr.

Och det lär hända igen.

Länge lever kattbook med alla roliga bilder!

Mjau för mig.

Matte är ju hopplös!

Hon skulle bara ta en sväng till affären igår kväll.

Men på väg nerför backen halkar hon och ramlar!

Hon skyller på isen under snön.

Samt brant backe.

Hon landade på knä och händer.

Och nu har hon lite ont i knäet.

Men Matte!

Du måste vara försiktigt fattar du väl?

Du har ju mig att ta hand om nu, så du får inte skada dig!

Jag tillåter inte det!

MORR.....

Men men, nu använder hon knäet som ursäkt.

För att inte träna.

Hon säger att hon tränar nästan varje dag.

Som igår till exempel - då tränade hon nästan...

Och i förgår tränade hon också nästan.

Och dagen dessförinnan...

Nä du Matte, nu tar vi det lugnt.

Jag föregår med bra exempel.

Jag i Mattes fuskbygge...

Det är fortfarande min soffa!

Det vet du väl?

Hihi...

Trivs du bra på din köksstol?...

Vaddå?!

Jag?

Nä, jag är så snäll så...!

Jag har väl inte rört en min?!

  Idag är det här min soffa, bara min!

Jag vill inte samsas.

Därför sitter jag på din sida av soffan.

Nä du.

Jag flyttar inte på mig.

Var du ska sitta?

Inte vet jag!

Jag bryr mig inte.

Men jag föreslår en köksstol.

I all välmening...

Idag snöar det i en vit gardin.

Och då vill jag bara leka och busa hela dagen!

Inomhus förstås.

Balkongen tappar sin charm fullständig i det här vädret.

Kom igen nu, Matte!

Vem fångar mössen snabbast?

Och vem vinner dragkampen med skosnöret?

BUS, sa jag!!!

Ni kanske undrar hur jag har klarat nyårsnatten?

Hur gick det med fyrverkerierna?

Jag kan rapportera att det gick rätt bra.

Det blev aldrig någon panik.

Eftersom grannen festade på hög volym låg jag en stor del av kvällen i Mattes säng och sov.

Runt halv elva, när grannen och sällskapet dragit iväg någon annanstans gick jag till Matte i vardagsrummet, det var väl dags för vår vanliga lekstund på kvällen?

Efter lite lek och bus lade jag mig i min fönstersäng.

När det smällde till ute tittade jag dit, mer intresserad än skrämd.

Men när det satte igång vid tolvslaget blev det lite mycket.

Jag hoppade ner och satt mitt i vardagsrummet och stirrade mot fönstret i några minuter.

Sen drog jag mig försiktigt tillbaka under soffbordet.

Lite avvaktande, men som sagt ingen panik alls.

Snarare skräckblandad förtjusning.

Det kan ju bero på att Matte hela tiden pratade lugnande med mig.

Jag gillar när hon gör det och jag blir lugn.

Hon var så lugn och obrydd så det smittade av sig på mig.

Och dessutom - om Matte säger att allt är lugnt, även om världen verkar explodera utanför fönstret, så kan det ju faktiskt inte vara så farligt, eller hur?

Vad är det som låter, Matte?

Ingenting?

Nähä, om du säger det , så...