Eftersom Matte bara plockade upp själva stickningen igår kväll så uppfattade jag det som ett godkännande av min konst.

Därför tog jag fram en garnnystan som jag hade gömt under soffan för framtida behov och integrerade även den i röran.

Jag är helt säkert att Matte gillade det.

Hon skratt-suckade.

Sen satte hon sig på golvet för att dra till sig den mest tillgängliga tråden för att nysta upp lite.

Det tyckte jag förstås var en inbjudan till lek.

Hon drog i tråden - och jag försökte att hålla kvar den med tänder och klor.

Vi hade rätt roligt...

Under lekens gång hamnade jag flera gånger precis vid Mattes fötter.

Men jag hade ju så roligt så jag orkade inte bry mig om sådana bagateller.

Dessutom gör Matte aldrig något i dessa stunder när jag är helt nära. Så det verkar inte vara farligt att komma helt nära... tror jag...

Matte fick i alla fall ge sig efter ett tag.

Men hon påpekade att det minsann var hennes garn.

Som om jag skulle bry mig.

Den ligger ju på golvet.

Alltså är den min!

Dessutom var hon borta för länge.

Jag brukar alltid busa till det när hon enligt min uppfattning är borta för länge.

Kattvakten har skvallrat att jag inte drog ner hela kalaset förrän natten till söndag...

Mjahahahau....

Naturligtvis hade jag snyggat till ordentligt lagom tills Matte skulle komma hem.

Och eftersom jag inte riktigt förlitade mig på min förmåga att sticka baklänges så hade jag även dragit ner saxen till hjälp.

Visst är det en snygg installation, Matte?

Jag har jobbat hårt på det!

Dessutom - som Mattes guddotter uttryckte det så fint: då räcker ju garnet längre!

Det vill säga när du väl har trasslat upp allt detta...

Naturligtvis har Matte fått ett varmt välkommande hem...

Jag hade förberedd lite fint i vardagsrummet.

Bilder kommer snart!

(hihihi...)