Mjau, när man är utefödd och uppvuxen och varit med om en massa hemska saker så blir man extra glad när man får ett underbart hem.
I början levde Matte och jag förbi varandra.
På dagen låg jag i säkerhet under soffan om Matte var hemma.
Och mest även när hon var på jobbet, för på dagen finns det så många läskiga ljud.
Men på natten, när Matte låg i sängen, levde jag upp.
Då åt jag och gick på lådan och utforskande lägenheten.
Och det tog bara några veckor innan jag började leka.
Jag hade aldrig tidigare fattat hur kul det är att leka!
Det är ju svårt att leka när man måste vara på sin vakt hela tiden, jaga mat och hitta en torr och varm plats att vila.
Men här hemma var det inte så farligt.
Matte gjorde mycket väsen innan hon försiktigt kom ut ur sovrummet på morgonen.
Så jag behövde inte vara rädd att hon bara skulle smyga sig på mig.
Och snart ville jag inte ens gömma mig.
Ibland satt vi på var sin sida av vardagsrummet.
För Matte försökte aldrig att röra vid mig.
Hon följde inte efter mig och tvingade mig aldrig att göra något.
Men hon pratade med mig hela tiden.
Talade om för mig att jag inte behövde vara rädd, att hon inte var farligt, hur fin jag var och hur mycket hon älskade mig.
Och sånt kan man ju aldrig höra för många gånger, eller hur?
När man får det så bra så vill man också ge tillbaka lite.
Dels till Matte och dels till katthem eftersom de räddar så många hemlösa katter.
Om inte jag blivit infångad är det inte säkert att jag hade levt särskild länge.
Så då började jag med auktionerna.
Och det har ju gått bra.
Mjau!