Mjau, tydligen är det årstiden för spökhistorier nu.
När man sitter i mörkret och viskar så att morrhåren kullar sig av spänning.
Visserligen kan vi katter se betydligt bättre i mörkret än tvåbeninarna.
Men så är vi ju också rädda för andra saker.
Ikväll tänkte jag berätta den läskigaste spökhistoria jag vet.
Eller förresten - den läskigaste historia som jag vet är att vara hemlös, hungrig, frusen, sjuk och fruktansvärt rädd.
Och den är alldeles för lång.
Dessutom vill jag inte tänka på det.
Så jag berättar den näst-läskigaste spökhistoria jag vet.
Det räcker mycket bra med den.
Jag vet att vissa av er, som Nallis till exempel, inte kommer att bli rädda.
Men de flesta kommer att rysa ordentligt med mig.
Så håll i er...