Idag är det ännu ett jubileum.
Det är exakt tre år sedan jag startade att blogga!
Väl värd att fira, tycker jag.
Hela tre år som bloggkatt!
Jag borde få en guldmedalj!!!
Matte säger att jag kan få godis.
Det är klart att hon är avundsjuk.
Hon är ju bara min sekreterare.
Jag är hjärnan bakom det hela!
Hurra för mig!!!

Mjau, nu förstår Matte och jag äntligen ordet "snökanon".
Nu, när det i stort sett snöat oavbrutet i flera dygn.
Precis när Matte och jag funderade på om något kan ha gått sönder där uppe i molnen.
Det måste väl sluta någon gång igen?
Här hemma är det fortsatt sjukstuga.
Men vi har i alla fall tak över huvudet och värme och mat på bordet.
Jag vet inte hur det är med er men jag tänker lite extra på alla hemlösa katter i detta väder.
Massor med snö och nationella isdygn...
Stackars alla katter som inte har ett hem nu när vintern slår till ordentligt.
Så även om Matte klagar mycket och tycker synd om sig själv så kan hon ändå göra det ifrån en varm säng.
Jag och antagligen alla före detta hemlösa katter är lite extra glada just nu för att vi har fått ett hem!
Mat, värme och kärlek - det är mest det man behöver.
Mjau!

Dagens blogginlägg är inställd på grund av att sekreteraren vägrar samarbeta.
Hon är varm som en kakelugn, snorar och klagar över sitt ryggskott.
Och hon vill helst bara sova.
Inte så mycket som jag kan göra åt det.
Förutom att sympati-sova.
Gäääsp...

Ibland är Matte riktigt dum.
Som idag till exempel.
Hon var lika sjuk som igår men näsan rann inte lika mycket.
Och ute var det soligt.
Så då kom hon på den dumma idéen att vara duktig och fota till nästa auktion, för att ljuset var så bra...
Men hon tog aldrig några bilder.
För lagom när hon hade bredd ut en massa fina katt-smycken i soffan tillsammans med med en hög med små organzapåsar så small det till i ryggen och ryggskottet var ett faktum.
Själv höll jag på att leka med tre bollar samtidigt men stannade förvånad upp när Matte började flämtade som en fisk på det torra.
Sedan dess har hon stönad som om hon ska dö och hon drar en massa konstiga grimaser hela tiden.
Tvåbeningar är så märkliga!
Jag skulle aldrig försöka att vara överdrivet duktig.
Är man sjuk så ska man ligga i sängen.
Punkt slut.
Och om man är dum så straffar det sig.
Nu kan hon knappt servera min mat och inte tömma min låda.
Kattvakten får nog komma förbi en sväng och fixa det.
Tur att hon och Matte har bytt extranyckel för flera år sedan.
Då behöver Matte inte ens gå upp.
För nu måste hon ligga i sängen, hon blir svimfärdig efter några minuter på benen.
Så kan det gå när man är dum.
Nu dröjer det ännu längre med auktionen!
Och jag som ville få ihop en ordentlig slant till Snuffefonden...

Matte är sjuk.
Mer än vanligt, för hon är ju sjukt jämnt.
Mer feber och dessutom snorigt.
Och hon kan inte hålla benen stilla.
Men jag är snäll och ligger hos henne i soffan ändå.
Vi tar det väldigt lugnt.
Och jo, jag misstänker att det här kommer att fördröja nästa auktion någon dag.
Mjau...

Mjau, jag hade tänkt att jag skulle ge er ett inlägg med en massa bilder på mig idag.
Bilder som visar hur jag låtsas vara avslappnad när jag ligger hos Matte i soffan.
När jag stretchar, visar magen och klöser på dynorna...
Men tyvärr är min sekreterare krasslig idag, med huvudvärk och för mycket feber.
Så hon vägrar att kämpa med bilderna och datorn och allt vad det innebär.
Däremot har hon i alla fall rotat i vår stora auktionslåda och plockat fram en massa saker till den snart kommande auktion.
Allt till temat "värdefull".
För att jag har påjamat att hon borde sätta igång med det.
Hon har lagt allt i en kasse och mer än så vägrar hon att göra idag.
Ibland undrar jag om jag behöver byta sekreterare.
Den nuvarande är verkligen seg.
Men jag gillar ju henne.
Så hon får en chans till.
Nästa vecka hade jag tänkt att auktionen ska komma upp här.
Om min sekreterare väljer att samarbeta...
Under tiden får ni nöja er med bilden av mig som soffpotatis.
Den lade jag upp på ansiktsboken igår kväll.
Men ni som inte är med där kanske också vill se den?
Matte skrattar varje gång hon tittar på den.
Vad bra att hon inte fattar att jag hämtar henne...
Och nej, jag är definitivt inte ens i närheten av att vara lika tjock som jag ser ut där!

Här hemma är det lugnt och skönt.
Precis som Matte och jag gillar det.
När jag hade legat en stund i soffan så gick jag upp för att äta lite.
När jag kom tillbaka hade Matte kastat undan filten.
Haha, det låter värre än det är.
Matte hade ju ändå flanellpyjamas och raggsockor på sig.
Dessa sockor är stickade av tant Liv, av garn som Matte hade kvar och hos tant Liv tillkom det en rimlig andel katthår från hittekatten Silver.
Nu är Silver borta.
Han var sur efter ett veterinärbesök eftersom han blev kastrerad och fick hjälp mot sina kristaller i urinröret.
Manlig logik - han fick hjälp, tyckte att det var obehagligt, skyllde på tant Liv, passade på att smita och har nu varit borta i nästan två dygn.
Tant Liv har redan flera katter.
Men när Silver dök upp för några månader och ingen ville kännas vid honom så fick han komma in till tant Liv.
Och det var han så nöjd över.
Fram till nu.
Så nu irrar han runt i ett kallt och snöigt Sunne, han är nyopererad och behöver medicin till sina urinvägar.
Matte säger att det är typiskt karlar - när det dyker upp problem så sticker de.
Jag tycker att Silver är otacksam mot tant Liv som gör allt för honom.
Så Silver - om du läser detta så måste du förstå att du behöver ta dig hem illa kvickt!
Tanten är orolig för dig!
Vi är alla oroliga för dig!!!
Om du inte kommer hem snart så riskerar du att bli allvarlig sjuk.
Kan du inte bara svälja din dumma stolthet och ditt sårade ego och gå hem marsch pannkaka?
Från en före detta hemlös katt till en annan - hur kan du rata ett kärleksfull hem?
Det är ju det bästa som finns!
Jag känner dig inte.
Men jag känner din doft som finns kvar i Mattes nya raggsockor.
Så det känns som om jag känner dig lite grann.
Så lyssna nu på smarta Mimmi och gå hem.
Du vet ju vägen sen i höstas.
Skynda dig nu då, hörru!
För här ligger Matte och jag i soffan med doft av Silver-raggsockor och saknar dig.
Och vi har en klump i magen när vi tänker på dig.
Men annars har vi det bra.
Och det önskar vi även att du och tant Liv ska ha!

Jag är en snäll katt.
Jag håller Matte sällskap i soffan varje kväll.
Det är noga på att vi delar rättvist.
Halva soffan till Matte och andra halvan till mig.
Här snackar vi rättvisa utan hänsyn till kroppsstorlek.
Det betyder att jag kan sträcka ut mig bäst jag vill medans Matte måste knöla ihop sig.
För kroppskontakt är inte tillåten.
Och som ni har förstått så är det jag som bestämmer det här!
Så långt så väl.
Men Matte klagar ibland.
Inte över sällskapet utan över utrymmesfördelning.
Hennes fötter och ben blir så stela när hon sitter med uppdragna ben i samma ställning i två eller tre timmar.
För även om jag får röra mig hur jag vill så måste Matte sitta helt still.
Sedan två kvällar tillbaka har hon fått sträcka sig efter telefonen och vattenglaset vid behov.
Det tycker jag är mycket generöst av mig.
Men inte röra kroppen!
Bara armen.
Matte är så glad ändå.
Men hon börjar bli lite grinig efter ungefär två timmar.
Försöker smyga med minimala rörelser i benen.
Då brukar hon få en förgrymmad blick av mig.
Ibland rycker jag även upp huvudet och stirrar anklagande på henne.
Då blir hon genast stel som en pinne igen.
Men igår kväll var hon oförskämt!
Mitt personliga rekord ligger på 3,5 timmar i soffan.
Igår kväll blev Matte gnällig redan efter 2,5 timmar.
Och då blixtrade hon på mig!
Kan ni tänka er vilket oacceptabelt beteende...
Här går man och offrar sig varje kväll för att Matte ber och bönar om att få sällskap i soffan och så har hon ingen uthållighet!
Lagd katt ligger.
Punkt.
Alla störningsmoment undanbedes vänlig men bestämt.
Eventuellt får man smygdricka vatten.
Men att först släcka lampan och tala om för mig att det är dags att sova?
Jag menar - hallå, JAG SOVER JU REDAN!
Och att sedan blixtra på mig.
Det är höjden av fräckheten helt klart!