Idag hade jag mycket spring i benen.

Matte hörde att jag om och om igen rusade fram och tillbaka i vardagsrummet.

Vilket i och för sig inte är ovanligt när jag leker.

Problemet var bara att jag enligt Matte lekte med fel leksak!

*horrorfilmmusik*

Så när hon kom dit och nära balkongdörren hittade dessa mysteriösa indicier blev hon plötsligen kriminaldedektiv.

Hon tittade på mig där jag tryckte under soffan.

Inget spår av offret någonstans.

*horrorfilmmusik igen, högre den här gången*

Kriminalaren utrustade sig med en ficklampa.

Hon lyste på mig under soffan och sa att jag i högsta grad var misstänkt.

Jag fräste argsint mot henne att jag var helt oskyldig och att hon skulle släcka den förbannade förhörslampan.

Kriminaleren drog sig tillfällig tillbaka.

Lyste in under andra föremål.

Under sängen upptäckte hon något som hon redan hade saknat...

Inga spår av ett lik.

*konstant horrormusik*

Kriminalaren återupptog förhöret och förklarade mig häktad på grund av mycket sannolika skäl.

Hon ville veta var resterna av kroppen förvarades.

Jag vägrade konsekvent att svara.

Kriminalaren rynkade pannan.

Hon hörde lite konstiga ljud.

*horrorfilmmusiken blir öronbedövande*

Återigen i ljuspegeln.

- Har du ätit upp den med hull och hår, äh, jag menar alla fjäder och ben?

Jag teg.

Konstiga vaga ljud igen.

(Får ni kalla kårar nu?)

- Tänker du spy upp liket eller vad är det som låter?

Jag gjorde inga rörelser som helst.

Kriminalaren fick något misstänksamt ivrigt i blicken.

Hon började orientera sig snett till vänster om mig.

Lyste med ficklampan.

Föll ner på knä.

Letade och letade.

Ett förtvivlad ljud av offret igen.

Hon får en skymt av offret.

Offret verkar leva i alla högsta grad!

Kriminalaren har äntligen fått upp en tråd.

Hon ska få tag på offret i svår terräng (hörnbokhylla).

Offret är rädd och smiter ur hennes grepp.

Försvinner ner under bokhyllan.

(Jäkla Ikea-konstruktion väser kriminalaren!)

Jag ska inte tråka ut er med hela jakten.

Offret är livrädd och lyckas smita flera gånger.

Kriminalaren halvligger i konstiga positioner framför bokhyllan med rumpan i vädret och hela armen under hörnbokhyllan.

Jag följer operationen med stor missmod.

Hon får till slut tag i offret, reser sig och pratar lugnande.

De försvinner ut på balkongen, kriminalaren böjer ner nätet och släpper offret som flaxar och flyger.

Vingarna bär men den är chockad och seglar ner mot marken.

*glad filmmusik*

Kriminalaren kommer in igen, pustar och torkar svetten och ordnar böckerna igen.

Hon är utmattat och inser för sent att hon glömde ta bort vissa spår som offret hade lämnad efter sig.

Det torkar väl, suckar hon och förklarar för mig att jag släpps med omedelbar verkan men att misstankarna kvarstår.

Allmän lättnad.

Kriminalaren blir till Matte igen som skäller lite halvthjärtat åt mig.

Jag sitter kvar under soffan och sörjar.

Sörjar min fina, unga fjäderkotlett som var så kul att leka med och som skulle ha varit så smaskigt att förtära...

Matte sopar upp fjädrarna.

Jag letar lite efter min fjäderkotlett, bara ifall Matte kanske missade?

Matte fäller ner markisen en bit för att förhindra att fler ungsparvar ska råka hoppa ner ur takrännan och in på balkongen.

Matte är dum.

Och orättvist.

Det står nu 2 - 0 till Matte på två år.

Mitt hjärta blödar.

Matte unnar mig verkligen ingenting!

Livet är orättvist.

Jag går till köket och äter lite torrfoder.

*musiken har ändrats till resignerad sentimental och tonar ut*