Mjau, nu ska jag berätta om igår.
Tant klant skulle bara gå och ta sig ett dopp.
Hon tog på sig en badrock, greppade kryckan och sa att hon skulle snart vara tillbaka.
Så jag lade mig i hallen och väntade.
Och väntade.
Och väntade lite till.
Men inte kom klant-tanten tillbaka inte.
Det kunde hon inte.
Hon hade nämligen låst ut sig.
Inte från lägenheten men ifrån huset.
Hur lyckas hon?
Så hon gick och simmade lite, satte på sig badrocken och skulle gå in - utan att lyckas.
Så hon satte sig ner och väntade på att någon skulle råka komma och släppa in henne.
Först var det soligt och badrocken värmde fint.
Sedan gick solen i moln.
Och det fanns inte en levande själ någonstans.
Klant-tanten började frysa lite smått.
Blöta badkläder är ingen höjdare i längden.
Hon började bli desperat.
Och till slut var hon tvungen att agera.
Med kryckan i högsta hugg genade hon över en stor oklippt äng för att komma till en tennisbana där hon anade att någon spelade.
Hon fick låna en telefon, googlade på den enda grannen som hon kunde för- och efternamn på, ringde henne och lyckades få tag i henne precis när hon skulle ge sig iväg.
Så till slut kom hon hem igen.
Jag låg fortfarande i hallen.
Men klant-tanten, var katzingen har du varit, frågade jag?
Huhuhu, huttrade klant-tanten.
Hon hade bråttom att ta en varm dusch och klä på sig ordentligt.
Sedan blev det varmt te.
Jag kan även berätta att klant-tanten hade tur och varken blev förkyld eller fick urinvägsinfektion.
Naturligtvis bara för att jag hjälpte till att värma henne efter klantandet.
Mjau!