Mjau, egentligen är jag ett snyggt och rätt smal kattfröken.
Men när jag kastar mig på rygg så visar det sig att jag har en riktig björnpäls på undersidan.
Mitt magfluff är lång och tjock (och mycket mjuk, säger Matte).
Så det är faktiskt inte ett dugg konstigt att jag inte gillar när det är för varmt.
Och att jag utan problem kan sitta ute i snö och minusgrader.
Jag vet inte var mitt magfluff kommer ifrån.
Men Matte säger att det nog var en genetisk fördel för att överleva livet ute när jag föddes och växte upp.
Jag vet inte hur min pappa såg ut.
Men min mamma såg likadant ut som jag.
Och jag misstänker att hon också hade samma magfluff.
Min mamma var ännu mer rädd för människor än vad jag var.
Hon bet sig genom hönsnät för att komma ut.
Så hon blev bara kastrerad och vaccinerad, sedan blev hon utsläppt igen.
Eftersom jag skadade mig i mitt försök att komma därifrån fick jag inte samma chans.
Och tur är väl det.
Annars hade jag aldrig kommit till Matte!
Jag vet inte om min mamma är kvar i livet.
Antagligen inte.
Vi blev åtskilda för ungefär 6 år sedan.
Livet ute är hårt, även om man är en överlevare.
Så här på morsdagen tänker jag på henne och hennes päls.
Och så hoppas jag att jag har ärvt hennes kraftiga tänder...
Mjau!