Mjau, det märks att det är vår.
Jag fick en förfrågan om parning av en raskatthane idag.
Egentligen var det Matte som försökte sälja en massa bestick i nysilver på olika köp- och säljsidor.
Men så kom den där förfrågan istället.
Om personen i fråga hade köpt något av Mattes bestick så hade jag kanske kunnat tänka mig att skicka några nospussar till hans katt.
Men han ville inte ha bestick alls.
Han ville ha raskattungar.
Tsss.
Det vill varken Matte eller jag.
Förutom att det ju är omöjligt.
Vi tycker att det redan finns så många hemlösa katter att det räcker till alla i flera år framåt.
Han med raskatten blev väldigt snopet över att jag dels inte var en rasist, öh, jag menar renrasig.
Och dels för att jag var kastrerad.
Det märktes att han tyckte att en vacker katt som jag inte borde kastreras.
Och visst är jag vacker.
Men jag har haft kattungar i magen en gång.
Och tack så mycket, men det var liksom en gång för mycket för mig.
Det tog ju en ände med förskräckelse...
Jag är fullständig nöjd med mitt liv som kastrerad och med att vara förlovad på distans med min älskade Nallis!
Mer uppvaktning behöver jag faktiskt inte.
Så det så.
Mjau!