Mjau, jag gillar utmaningar!
Inte sånt som gör en rädd förstås.
Men sånt som kräver lite intelligens och tassfärdighet.
Jag älskar till exempel när Matte gömmer bollar eller ännu hellre godis.
När jag måste anstränga mig lite.
Eller mycket.
Det får jag göra med jämna mellanrum när Matte stoppar bollar eller godis i den här kuben.
Nu har tant Maja nyligen handlat en piedestal enligt Mattes önskemål.
När Matte kastade godis häromdagen som jag fick jaga så hamnade en bit innanför piedestalen.
Och det tyckte jag var så kul!
Det blev mycket tassarbete för att få ut den men jag hade himla roligt åt det (och Matte också).
Så nu lägger Matte ofta godis därinne.
Det händer verkligen sällan att Matte och jag kan dela så där bra på en del i inredningen.
Längs upp finns det förstås en krukväxt som jag inte gillar.
Men det är en annan historia...
Mjau!

Mjau, det är inte alltid helt enkelt att ha en Matte som är kronisk sjuk.
Förutom att hon inte orkar leka ordentligt med mig vissa dagar så får man vänta mycket länge på frukosten ibland.
Nej, jag skulle aldrig väcka Matte för det.
Jag är mycket hänsynsfull!
Jag är väldigt duktig på att lida i tysthet.
(Fast ibland börjar jag leka med något som låter...)
Sedan vet jag ju att min mat är det första som fixas när Matte väl klara av att lämna sängen.
Men på något sätt vill man ändå ge uttryck för den bedrövelse som man kan känna när maten dröjer.
Och eftersom jag är lite konstnärligt som ni vet, så hittade jag ett bra sätt.
Precis så här känns det!
Och Matte?
Det är VERKLIGEN dags att göra rent hela min matplats!
Vaddå?
Inte idag?
Nähä nä...
Men när du orkar!

Mjau, Matte är både trött och tråkigt.
För att förenkla det så kallar jag henne för trökigt.
Hon säger att det nog var sista gången som hon har åkt med kollektivtrafiken.
Den dödar henne, påstår hon.
Jag hoppas verkligen att hon får färdtjänst snart.
För en död Matte är inte kul.
Hon hade inte åkt på flera månader och trodde att det kanske skulle fungera en gång.
Men det gjorde det inte.
Själv har jag kommit fram till att jag har tröttnat på Icas kattmat.
Nu duger det med Mjau igen som jag hade tröttnat på för två år sedan.
För att verkligen sätta ner tassen matvägrade jag mer eller mindre sedan igår kväll.
Så när Matte kom hem och upptäckte att jag fortfarande knappt ätit så slängde hon maten och öppnade något annat.
Och vips så försvann den maten i min mage...
Nu är jag nöjd!
Hihi, 1-0 för mig!

Nämen VAD är det här? 

En svan i en sjö? 

Nej då... 

Ta en närmare titt. 

Det är ju en sko! 

Matte, varför ligger det en sko i soffan? 

Vaddå?

Har ängeln tappat en sko??? 

Det var ju konstigt... 

Riktigt mysko. 

Matte, har ängeln fått ett namn än? 

Inte? 

Då tror jag att hon heter Askungen! 

Du vet, hon som tappade sin sko... 

Fast lite konstigt är det här, Matte. 

För hon verkar tappa sin sko hela tiden! 

Det gjorde väl inte Askungen, eller? 

Den här ängeln tappar skon både dag och natt. 

Ibland flera gångar per dag... 

Vaddå? 

Om jag har något med det att gjöra? 

Men Matte! 

Naturligtvis inte. 

Jag är oskyldig! 

Helt och fullt och alltid och överhuvudtaget oskyldig!!! 

Det förstår du väl? 

Jag tror att skon är alldeles för stor för henne. 

Så den bara ramlar av sig själv... 

Ni vet, ibland när jag gör något så beter Matte sig som en paparazzi och fotar varje rörelse jag tar. 

Som här, när jag faktiskt undersökte ängeln lite närmare. 

Hej ängel, vilka fina fötter du har... 

Jag kan röra på dina fötter också! 

Snygga tofflor, förresten. 

Du är rätt så spännande, tycker jag. 

Pratar du inte? 

Ängeln: hihihi, jag kan inte prata när du kittlas så där mycket, hihihi! 

Hehe, jag gillar att kittlas... 

Men bäst tycker jag om din vänster fot, ska du veta! 

Den luktar liksom mest av hela dig. 

Din vänster fot luktar jättemycket hillbergskatter!!! 

Hörru du, hur kommer det sig? 

Jag tror att hillbergskatterna har lämnat ett meddelande där. 

Ett mycket långt, hemligt meddelande. 

Så jag kommer tyvärr fortsätta att kittlas för att läsa... 

För en gångs skull får Matte själv skriva här. För att hon hyller mig.

Här ligger jag och är dålig. Ont överallt. Vansinnigt trött.
Orkar inte ens tugga.
Och ändå känner jag mig välsignad.
Och nu pratar jag inte bara om tak över huvudet och mat på bordet.
Jag känner mig välsignad över att jag inte är ensam. För att jag alltid har bästa sällskapet som finns - en fluffig grå liten katt.
Från en utefödd och uppvuxen extrem megaskyggis med PTSD och fobi för händer har hon utvecklas till en spinnande gospropp.
Visst tog det tid. Tre år av tålamod, hänsyn och villkorslöst kärlek. Och träning. Ändlös träning av att få vara i samma rum, att kunna äta godis i samma rum, att äta godis nära mig och till slut ur handen.
Att vara närmare och närmare varandra. Att få henne att komma upp i soffan och sängen.
Visst har det tagit lång tid. Jag fick inte skynda på, hon hade sin egen agenda i sitt lurviga lilla huvud för när hon var redo för ett nytt steg.
Allt var på hennes vilkor.
Det var aldrig säker att hon verkligen skulle bli gosig.
Men ärligt talat brydde jag mig inte riktigt.
För hon var så underbart ändå och jag kände att jag älskade henne oavsett.
Så mycket livsglädje som finns i den lilla kroppen!
Efter att ha varit så himla rädd och dessutom hackkycklingen i kattgruppen i jourhemet så njöt hon verkligen av att ha ett alldeles eget hem. Egen matskål och leksaker.
Herregud vad hon kan leka!
Hon blev helt lycksalig när jag nätade i balkongen. Att spana på allt därifrån.
Det finns inget sötare ljud än när hon sitter där och "kvittrar" dvs försöker att prata med fåglarna.
Hon ser alltid till att natta mig ordentligt på kvällen när jag har lagt mig. Och hon kommer springande när hon tyder minsta lilla ljud efter att jag kan vara vaken - om hon inte ändå ligger nära mig.
Det ska vara mycket gos så ofta som möjligt nu och oftast går hon mellan eller framför mina fötter vart jag än försöker gå i lägenheten.
Hon ska vara med!
Nuförtiden ska det även vara en massa maggos. Då ligger hon med huvudet på min arm och njuter. Stretchar ibland och då kan hennes tassar hamnar på min kind, mina läppar, på min hals.
Huvudet brukar komma närmare under gosets gång och oftast kittlas det i mitt ansikte av hennes öron eller morrhår.
Och varje gång känner jag mig så otroligt välsignad. Jag tar inget av allt detta för givet.
Jag blir så lycklig varje gång och ibland gråtfärdig av kärlek.
Jag önskar att jag skulle kunna ta bilder på när hon njuter av maggos i sängen, utsträckt på rygg och fullständig avslappnad. Men jag har ju bara två händer.
Mimmi har haft de sämsta förutsättningar som en katt kan ha. Men hon har kämpat på och utvecklas hela tiden. Hon är en fantastisk katt.
Och nu är det hon som tar hänsyn till mig. Om jag inte orkar klappa henne så är hon nöjd med att lägga huvudet på min hand.
Hon låter mina krukväxter vara ifred och hon river aldrig ner saker eller förstör.
Hon håller mig sällskap när jag hela tiden behöver vila. Och när jag visar att jag behöva sova går hon över till sin sida av sängen, vilket nuförtiden betyder att hon nästan ligger bredvid min kudde.
Jag antar att om hon kunde så skulle hon koka te och bre smörgåsar till mig...
Hon är helt enkelt det bästa som har hänt i mitt liv!
Mimmi, jag älskar dig <3

Mjau, när Matte är dålig är hon tråkigt.
Och ibland är hon även gnällig.
Något hon gnäller på är att jag trampar runt som en galning.
Rusar runt i lägenheten och låter som en skock vildhästar...
Som igår till exempel, när jag var helt uppspelt över mina nya leksaker.
Dessutom trampar jag runt i sängen.
Om jag inte trampar tvärs över henne så går jag runt henne och rundar hennes huvud på kudden.
Då kan håret komma i kläm ibland.
Matte visade mig en bild som hon hade hittat på ansiksboken och som hon tyckte visade exakt hur hon upplevde det.
Själv förstår jag ingenting.
Det heter ju trampdynor!
Då måste man väl ha ett frikort på att trampa hur mycket jag vill?
Fritramp.
Fulltramp.
Övertramp.
Och förresten - jag skulle gärna ha dessa häftiga framtassar!
Var köper man dessa?

Mjau, kan ni tänka er? 

Jag har fått post igen! 

Helt underbart!!! 

Så bra med lite nya leksaker när Matte är extra hängig just nu. 

Naturligtvis kan jag läsa kort till mig själv vid det här laget. 

Sånt lär man sig som bloggkatt. 

Bäst läser man med nosen. 

Ifall ni undrar... 

Och Matte fick choklad från Lindt. 

Matte ÄLSKAR Lindt! 

Därför vill Matte skicka en blomma till Smileys matte: 

Tack snälla Smiley! 

Jag älskar dig!!! 

Mjau, alltså som bästa kompis eftersom jag är förlovad med Nallis. 

/Lycklig Mimmi och lycklig Matte