Bråket om hibiskusen har trappats upp.
Matte stryker fortfarande över min svansspets när hon ser att jag tuggar på bladen och hon kommer åt.
Jag har försökt att hålla god min eller att gå undan.
Men igår kväll fick jag nog.
Jag sträckte ut tassen, övervann utan ansträngning den lilla skyddsvall som Matte har byggt runt krukan så jag inte ska gräva i jorden och drog ner en ordentlig tass full med fuktig jord och ett visset blad!
Matte blev helt ställt och påstod att man inte fick göra så.
Som om jag skulle bry mig...
Matte skällde.
Jag knyckte på svansspetsen.
Bråket var i full gång!
Då gick Matte till köket och hämtade tre stora papptallrikar.
Hennes förråd av dessa verkar aldrig ta slut.
Hon tryckte dem i krukan men inte ner till hälften som de gamla, som förövrigt sitter kvar, utan bara en liten bit.
Hon satte dem omlopp till de gamla.
Det ser faktiskt inte klokt ut!
Matte suckar över att det ser fult ut.
Jag funderar på att riva ner dem. Men inte än.
Hon ska först vagga sig i säkerhet och tror att hon har övertaget...
Det gäller att vara smart här!