Jag tror att jag håller på att tappa greppet ibland.
Jag sänker garden och glömmer nästan bort att vara rädd.
Det är riktigt läskigt!
Igår kväll till exempel.
Då satt Matte i soffan men vek ner sig på sidan så att hennes ansikte var precis ovanför soffkuddarna.
Jag befann mig nedanför soffan och var nyfiken.
Så jag ställde mig på bakbenen och kom helt när Mattes ansikte.
Jag "nästan-nosade" på hennes näsa och panna i några sekunder!
Eller i förmiddags när vi lekte på golvet.
Jag ryckte snöret med musen på ur Mattes hand.
Plötsligt befann jag mig väldigt nära den där handen.
Jag tassade helt sonika till den i självförsvar.
Varpå Matte rörde på undersidan av min tass med sitt finger!
Jag blev så perplex att jag låg kvar några sekunder...
Ni fattar säkert.
Det är KATTastrofalt!!!
Dessa sekunder där jag glömmer bort min överlevnadsinstinkt.
Och min försvarsmekanismen.
Jag måste verkligen skärpa mig!
Inte blir det bättre av att jag nattar Matte ca varannan kväll.
Det är så rofylld så man vet aldrig vem som somnar först.
Men jag brukar komma till sans efter en timme och tar mig därifrån.
Då är det värre med regniga dagar som idag.
När man är extra trött.
När man följer efter Matte när hon går och lägger sig igen och vi båda sover i fyra timmar på var sin sida av sängen.
Man vaknar ibland, byter ställningen, gäspar eller suckar...
Ja, det är bara att inse sanningen.
Jag håller verkligen på att tappa greppet!
Bäst att jag skriver in mig på en kurs till hösten.
Överlevnadsgrundlag för skyggisar.
Eller Akta dig för tvåbeningarna.
Dags att fräscha upp kunskapen helt enkelt.
Man kan ju bli rädd för mindre....
Mjau!