Mjau, äntligen har Mattes ryggskott blivit lite bättre.
Nu tror hon inte längre att hon ska dö varje gång hon ska resa på sig, fixa min mat eller rensa min låda.
Och äntligen är vinsterna på väg också!
Nu hoppas jag att allt kommer fram innan påsk.
Själv är jag mammig så det förslår.
Matte tog en liten tur till brevlådan och när hon kom tillbaka så hörde hon mig jama redan lång väg.
Hon stannade en stund utanför dörren och lyssnade på hur jag bara fortsatte "gråta" utan uppehåll.
Då hade hon bara varit borta i fem minuter.
Matte är lite orolig nu att jag gör detta varje gång hon lämnar mig.
Jag tycker att hon gärna får oroa sig.
Då kanske hon aldrig lämnar mig.
Man kan ju alltid hoppas...
Mjau!