Mjau, nu när Matte mår extra dåligt så är det faktiskt extra viktigt att jag trädar in i en av mina viktigaste roller här hemma med 100% närvaro.
Jag är nämligen också ledarkatt.
Ni som också är ledarkatter förstår precis.
Och kom nu inte och påstår att det bara finns ledarhundar.
Pyttsan!
Jag är säker på att vi är rätt många som känner ett stort ansvar för att visa tvåbeningar vart de ska gå.
Hur ska de hittar i lägenheten utan vår bestämda svansföring?
Jag försöker att ha en konstant närvaro när Matte i sin feberdimma stapplar upp ifrån soffan eller sängen.
Jag vet ju att hon kan gå helt fel och hamna vid ytterdörren när hon ska till köket till exempel.
Visserligen kostar det på att vara en permanent ledarkatt.
Man blir ofta blåst på sammanhängande sömn.
Det är mest praktisk att befinna sig i omedelbar närhet till tvåbeningen som man ska leda så de inte kan smita iväg obevakad.
När Matte inte har feber eller mycket värk kan man smita undan ibland och vila någon timme.
Men just nu är det säkrast att visa henne precis exakt varje steg hon ska ta.
För jag är en mycket ansvarsfull ledarkatt.
Mjau!