Mjau, idag har Matte varit på Södertälje katthem.
Så nu är hon halvdöd.
När hon kom hem så hon att hon tror att hon hade hittat en bra lösning för min koja.
Sedan ramlade hon i säng och somnade.
Jaha men berätta då, ville jag säga.
Men det är lönlöst att prata med Matte när hon sover.
Så jag gick ut på balkongen och flirtade lite med fjäderkotletterna.
Plötsligt landade en kråka på taket.
Kråka står inte riktigt på min matsedel, jag föredrar små, välnärda sparvar.
Men jag var vänlig som vanligt.
Mmrriddillerimmeddrri...
Men kråkan var på dålig humör och uppskattade inte småprat.
KrakraKraKRAKRAKRA!!!
Krakrakrakrakrakrakraaaaa!
Vad säger man på detta?
Jag försökte igen.
Mmdelllimmrriddlirr.
Kraaa, sa kråkan.
KrakraaKRAAAAAAAAA!
Och sedan flög den iväg.
Det var nog ett solklart fall av språkförbistring.
Fast jag tycker om att samtala.
Småfåglar låter oftast kviddeviddevitt, kviddeviddevitt.
Eller viipviipviiiiip.
Jag tycker att Kraaa är ganska oförskämt.
Men som tur är är det mycket sällan som en kråka svarar på mitt småprat.
Nu hoppas jag att Matte vaknar snart.
För hennes röst är bäst.
Hon låter mest som "Mimmi älskling, är du hungrig? Ska vi gosa? Vilken fin katt du är. Jag älskar dig!"
För övrigt snodde jag Mattes telefon och tjuvade en bild därifrån.
Så jag tänkte att ni skulle få gissa vem det är på bilden?
Mjau.