Ibland undrar man verkligen om man har uppfostrat sin servicepersonal ordentligt.
Jag trodde att jag hade lyckats rätt bra med det.
Men igår kväll spårade Matte totalt ur.
Hon fick ett telefonsamtal från en gammal studiekompis i Tyskland.
De hade delat lägenhet i flera år men inte haft kontakt på ca tio år.
Så Matte satte hela kvällen, i flera timmar och pratade.
Jag lyssnade ett tag med ryckande öron och konstiga blickar.
Jag lämnade demonstrativt rummet.
Jag åt upp all mat.
Jag vandrade fram och tillbaka och försökte att få uppmärksamhet.
Det var faktiskt vår lektid!
Till slut satte jag mig nedanför soffan och tiggde godis.
Det var det enda som funkade.
Tydligen behärskar Matte att prata i telefon och mata mig med godis.
Sedan kapitulerade jag och la mig under soffbordet och halvslummrade.
Matte pratade till mitt i natten.
Och om inte telefonens batteri hade dött så hade hon pratat ännu längre...
Hon försummade mig åt det grövsta!
Jag var faktiskt lite sur.
Så Matte fick byta i det sura äpplet och leka med mig mitt i natten.
För leka ville jag.
Och uppmärksamhet ville jag ha!
När jag äntligen var nöjd och dessutom hade fått mer mat var jag slutligen nöjd.
Så jag låg redan i sängen när Matte hade borstat tänderna.
Då blev Matte också nöd och så sov vi nöjda och glada på var sin sida av sängen.
Men naturligtvis har jag utfärdat ett långvarigt telefonförbud åt Matte!
Hon får visserligen klicka runt på den, för då är det enkelt att bara lägga den åt sidan när jag vill ha uppmärksamhet.
Men samtal är förbjudna framöver.
Mjau!!!