Igår kväll när Matte åkte hem sent från jobbet såg hon en lapp i busskuren.
En katt som saknades som såg ut precis på pricken som jag!
Då kände Matte att en iskall hand kramade om hennes hjärta väldigt hårt.
Den känslan.
Den sorgen.
Omöjligt att bära.
Och då är hon så glad att jag är innekatt.
Att jag inte ska någonstans.
Att jag alltid finns där när hon kommer hem.
En katt som försvinner måste vara det värsta som finns.
Aldrig få veta vad som hänt.
Aldrig få någon ro.
Matte blev så himla ledsen.
Och hon skyndade sig hem till mig.
Jag väntade på henne som vanligt.
Och jag undrade varför hon grät...