Idag var vi på balkongen.
Matte har inte varit på balkongen på länge.
Inte sen i höstas.
Jag däremot är ju där ute nästan varje dag.
Och då undrade Matte hur det kom sig att trätrallen var ännu mer slitna än vanligt?

Jag kunde inte alls förstå vad hon menade.
Vaddå sliten???
Det ser ju fint ut?
Och hemlighetsfull.

Katthieroglyfer så klart.  

Dessutom behöver jag ju alltid nya ställen att vässa mina klorna på.
Varför?
För att kunna klösa dig bättre när du kommer för nära med din hand...

Sen planterade Matte penséer och givetvis ville jag vara med.
Jag kom mycket nära, nosade nyfiken på alla växter från alla håll och kanter.
Matte satt helt stilla på huk fast hon höll på att få kramp i benen.
Och hon förbannade sig själv som inte hade tagit med telefonen på balkongen.
För jag i solen, mina stora gröna ögon och så gula penséer till det - det var tydligen världens bästa bild.
En bild som bara finns på Mattes näthinna nu.
Men där lär den sitta länge.

Mimmi utan penséer.

Penséer utan Mimmi.

Imorse var jag faktiskt tvungen att väcka Matte.
Det är inte så ofta jag gör det.
Men nu gällde det ett nödläge.
Maten var slut!
Ja, eller nästan slut då.
Det fanns lite lite torrfoder kvar.
Tio femton bitar kanske.
Men jag är ju en förutseende katt.
Det går inte att vänta tills det är helt slut innan man protesterar.
Och Matte fattade direkt att nånting var viktigt.
Det är fördelen med att inte tjata i onödan.
Hon hoppade ur sängen direkt!
Så nu finns det mat i överflöd igen.
Precis som det ska vara.
Mjau!

Nöjd katt.