Mjau, jag har fullt upp just nu även utan mjauktion.
Efter att Matte hade gått in i dörrkarmen så insåg jag att jag var tvungen att intensifiera mina ansträngningar att alltid finnas där och övervaka varje steg oavsett tid på dygnet och trötthetsgrad.
Det är bara att hoppa upp eller ner eller fram så snart Matte reser sig.
Att genast bromsa upp henne så hon inte kan röra sig för fort.
Alltid framför eller mellan hennes ben.
Och gärna med svansen snurrat runt hennes ben.
Man skulle kunna tro att Matte är tacksam.
Men ni vet ju vid det här laget att hon är duktig på att klaga.
Och nu klagar hon så klart över att jag hela tiden är i vägen och att hon inte kommer någonstans.
Fast det är ju inte sant.
Hur som helst så passade hon på att smita iväg idag till ett kalas.
Hon var borta några timmar och helt utan min överinsyn.
Men eftersom det även fanns barn där och det pratades flera olika språk så var Matte nere för räkning när hon kom hem.
Hennes hjärna var så trött att det var mycket enkelt för mig att fösa in henne i sovrummet och få henne att lägga sig genast.
Naturligtvis höll jag henne sällskap dessutom.
Hon somnade efter tre röda...
Det hade jag redan räknat ut innan.
Och imorgon är en ny dag.
Mjau!

Mjau, det är alldeles för varmt idag.
Matte ville stänga balkongdörren redan på förmiddagen men då kom jag på att jag skulle gå ut och ligga i skuggan.
Sedan kom solen till balkongen och då kom jag naturligtvis in och kastade mig raklång på golvet.
Sedan rörde jag inte mer på mig...
Som ni kanske kan förstå så har vi inte kommit framåt en enda millimeter med mjauktionen.
Dels för att det är för varmt och dels för att Matte har ont i sitt knä.
Så hon vill helst inte röra på sig alls.
Typiskt tvåbeningarna.
Men några dagar hit eller dit spelar kanske inte så stor roll.
Förutom för Malte och Cornelia...
Jag antar att ni också var ganska orörliga idag.
Vad tänker ni på i dessa lägen?
a) nästa måltid
b) livets gåta
c) absolut ingenting
d) sover så jag snarkar
e) den röda pricken
Rösta gärna på det alternativet som stämmer bäst.
Mjau!

Mjau, Matte har precis gått in i en dörrkarm.
Jag vet att folk skyller på att de har gått in i en dörr när det egentligen handlar om andra saker.
Men jag är vittne till händelsen.
Det var inte heller hela Matte utan bara hennes knä.
Men det med besked.
I ena sekunden var Matte i full rörelse och i nästa så höll hon om knät och mumlade lite konstiga ord.
För övrigt vill jag också klargöra att det absolut inte var mitt fel!
Visserligen har Matte lyckats snubbla över mig ett otal gånger.
Men jag befann mig faktiskt minst en meter därifrån.
Det var nog snarare så att Matte var för trött och inte riktigt hade koll på kroppen.
Något liknande hände förra veckan då Matte snubblade över ett bordsben.
Har ni någonsin snubblat över ett bordsben?
Inte jag heller.
Däremot har det hänt att jag har råkat springa in i saker när jag har lekt lite för vilt...
Men jag har aldrig behövt en ispåse då.
Men så är jag ju också mycket smidigare än Matte.
Jaha ja.
Matte lekte med lite kattungar idag.
Egentligen ville hon bara hälsa på mamman men så blev hon överfallen av 6 stycken kattungar...
Hon kom knappt därifrån eftersom ungarna ville följa med.
Både mamman och alla ungarna har extra tår.
Det som man brukade kalla för skeppskatt.
Inavel helt enkelt.
Ännu en anledning till att alltid kastrera alla katter!
Själv kommer jag också från inavel.
Men jag har klarat mig rätt bra som tur är.
Bara lite mindre i växten är jag.
Mjau!

Mjau, jag tror att det börjar bli dags för en mjauktion igen.
Vad tycker ni?
Det börjar spritta lite i tassarna.
Jag tror att jag har haft semester i två månader nu.
Det får nog räcka.
Dags att ta sig tillbaka till jobbet.
Väldigt snart i alla fall.
Mjau!

Mjau, nu har blåsten äntligen mojnat.
Så ikväll har jag varit nästan hela tiden ute på balkongen.
Även Matte kom ut för att räta upp blommor och tomatplantor och vattna lite.
Sedan hämtade hon stegen för att sätta fast solsegeln igen där den hade slitit sig.
Ja, förutom där kroken hade brutit av.
Där får det sitta löst.
Matte hittade även kroken bland krukorna efter en liten stund.
Nu är hon någorlunda nöjd.
Själv är jag väldigt nöjd över att kunna vara på balkongen utan fara för livet.
Matte tycker visserligen att det var skönt med lite blåst eftersom det blev några grader svalare i lägenheten.
Men hon vill inte heller ha så pass mycket blåst att allt på balkongen ramlar och rasar ihop.
Mjau!

Mjau, det blåser fortfarande alldeles för mycket.
På balkongen har ännu fler saker vält omkull och en av tomatplantorna har gått av.
Dessutom har solsegeln slitit sig på några ställen.
Den har slitit sig så hårt att en av krokarna har gått av.
Oklart om den har lossnat eller brutit av.
Antagligen det senare.
För vi vägrar att gå ut dit.
Jag för att jag är rädd för att blåsa bort.
Och Matte för att hon säger att det inte är lönt att städa upp innan det har lugnat sig.
Istället hänger vi i soffan.
Matte har varit hos tandläkaren.
Där har hon inte varit på sisådär 6 år.
Mest för att det är en sådan tandläkarbrist på ön.
Men nu fick hon äntligen en tid.
Två hål har hon.
Eller den ena är en tappad fyllning.
Efter 6 år borde hon väl ha 6 hål?
Men jag är glad att det inte är mer eftersom vi har gemensam ekonomi, Matte och jag.
Så om hon betalar för mycket till tandläkaren så blir det mindre godis till mig.
Själv ska jag inte till tandläkaren som tur är.
Men så äter jag ju inte heller choklad...
Mjau!

Mjau, idag blåser det storm.
Och jag blev nästan fångad av en stormvind.
För när Matte fick upp balkongdörren med nöd och näppe i morse så flög även lägenhetsdörren upp.
Antagligen hade Matte inte stängt till den ordentligt plus att flera andra dörrar också var öppna just då.
I sådana lägen blir det ett himla korsdrag.
Det blev en sådan blåst att jag på allvar trodde att jag skulle blåsa bort.
Jag blev väldigt rädd och gömde mig i sovrummet. När Matte hade stängt ytterdörren så sa hon att det var lugnt och att jag kunde komma ut.
Men det litade jag inte alls på.
Efter en halvtimme kom jag ut i lilla hallen.
Satte mig bakom min klöstunna och begrundade situationen.
Vardagsrummet och köket kändes alldeles för osäkert med deras omedelbara närhet till balkongdörren.
Det tog över en timme, en hel del godis och mycket kroppskontakt med Matte innan jag vågade gå genom vardagsrummet och äta frukost i köket.
Myggnätet hade lossnat och flaxade runt som en förvirrad fågel och båda krukväxter och möbler på balkongen hade ramlat omkull.
Så det är väl inte konstigt att man blir lite rädd.
Som före detta hemlös katt så fick jag lära mig redan som liten att världen är mycket farlig och att man måste vara väldigt försiktig för att överleva.
Så det sitter i från nosen hela vägen till svansspetsen.
Och jag tänker verkligen inte blåsa bort!
Morrr...

Mjau, för sju år sedan var Matte kattvakt i två veckor.
Det var absolut inget som jag hade godkänt i förväg.
Tvärtom var jag ganska stödd över att Matte var borta flera timmar varje morgon och förmiddag och sedan även på kvällen.
Frances var en mycket alert tonåring med mycket spring i benen.
Det skulle lekas flera timmar varje dag och det skulle även promeneras ute.
Själv var jag som sagt lite smått sur.
Men balkongdörren var oftast öppen åt mig och jag fick väldigt mycket god mat.
Så jag försökte att göra god min till det hela.
Då kom Frances på att det var ett smart sätt att somna i Mattes famn på kvällen för att hålla henne kvar.
Och där någonstans tappade jag det igen.
Någon måtta måste det ju vara!
Eller hur?
Nuförtiden är hon som tur är bara kattvakt här i huset ibland.
Det kan visserligen också ta sin lilla tid.
Men inte en helt morgon och förmiddag till exempel.
Mjau!