Mjau, när jag var en skyggis så kunde Matte gå helt obehindrat runt i lägenheten.
När och var hon ville.
Det var aldrig några framkomlighetsproblem.
Då var hon inte helt nöjd med läget.
Men numera är det verkligen inte lätt för henne. Minst tre gånger om dagen (oftast fler) suckar hon demonstrativt och säger: men snälla Mimmi, går bort från mina fötter/låt mig komma fram/fortsätt gå/nej, inte få mig att snubbla!
Inte minsta lilla tacksamhet för att jag alltid visar vägen eller alltid följer med oavsett om vi går till soffan, till köket, till sovrummet eller till badrummet.
Jag är en trogen följeslagare.
Men jag får bara suckar som tack och enstaka små snubbelsteg som kan resultera i en liten spark eller i värsta fall med ett tramp på min tass.
Man kan säga att jag jobbar med livet (nästan) som insats och får bara otacksamhet för det.
Men det hindrar mig inte från att ta nya tag varje dag igen.
Är det någon som känner igen sig?
Det finns i alla fall andra katter som har samma problem med sin servicepersonal.
Annars skulle det knappast finnas bilder som denna.
Tänk att tvåbeningarna alltid måste ha så himla bråttom?
Vad är det egentligen för fel i att släntra lite kors och tvärs och buffar stryker sig och visar sin uppskattning?
Varje kan inte en promenad till badrummet ta flera minuter?
Jag bara undrar...
Mjau!

Mjau, jag har överlevt ännu en städning.
Även om det som vanligt var med nöd och näppe.
Jag är alltid övertygad om att snabeldraken ska äta upp mig.
Fast den inte ens kommer in i sovrummet.
Men den väsnas ju så mycket så det låter som att.
Varje gång tänker jag att jag ska försöka vara modig.
Och det slutar alltid med att jag kryper in under kudden i min fluffkoja och blundar hårt.
Men nu kan jag andas ut i tre veckor.
Jag tänker håra ner hela lägenheten under dessa veckor.
Och jag ska strössla runt med kattströ överallt.
För snabeldraken måste ju ha något att äta sedan.
Om man matar honom med hår och strö så hinner den inte äta upp mig.
Det är väl en bra strategi?
Mjau!

Mjau, i oktober är det dags för Agrias kattparad igen.
Det är ju några veckor till dess.
Men man kan anmäla sig redan nu.
Så lika bra att passa på, tycker jag.
Pengarna går ju till hemlösa katter.
Och det är helt gratis att delta.
Så det är win-win för alla.
Något som inte är gratis är min nästa mjauktion.
Jag har faktiskt lite svårt att hålla mig .
Så jag tänker dra igång redan i början av oktober.
Det är ju aldrig för tidigt för höstmys.
I alla fall nu när vi har passerat höstdagjämningen.
Nu blir nätterna längre än dagarna.
Och då behövs det mycket mys för att hålla humöret uppe.
Men det kommer jag fixa galant med min mjauktion.
Jag lovar.
Mjau!

Mjau, idag har Matte haft ett permanent plåster.
Jag låg på henne en bra stund på natten.
Sedan låg jag bredvid hennes huvud för att ha stenkoll.
Hon har inte kunnat röra lillfingret eller gäspa utan att jag har reagerat.
Och naturligtvis har hon inte fått ta ett enda steg ensam.
Vi hängde en stund på balkongen i eftermiddags.
Det var den sista varma soliga dagar och Matte ville tanka lite vitamin d.
Naturligtvis följer jag med henne ut och efter några varv runt henne och hennes pall lade jag mig halvt på hennes utsträckta fot.
Det kallas för plåster deluxe.
Jag är expert på det.
Och jag blir bara bättre och bättre.
Matte är lite lagom imponerad av mina plåsteregenskaper.
Hon vill vara utan plåster ibland.
Men det är plåstret som bestämmer.
Vissa dagar sitter plåstret ganska löst och andra sitter det väldigt hårt, som idag.
Det är bara att leva med, tycker jag.
Istället borde hon vara tacksam.
Inte alla som har ett så underbart plåster.
Mjau!

Mjau, så lät det i morse när Matte öppnade kylskåpet.
Hennes första tanke var att kylen hade gått sönder.
Men när hon försökte att lokalisera ljudet så upptäckte hon så småningom att en gammal burk med energidryck hade hamnat mot bakre delen av kylen och då frusit.
Och ni kanske vet vad som händer när en burk med dryck fryser?
Den spricker och innehållet börjar pysa ut.
Nu hade Matte ändå tänkt sedan några månader att hon snart borde städa kylskåpet.
Och nu var hon plötsligt tvungen.
Men eftersom hennes energi är så väldigt begränsad så torkade hon bara bort det värsta i en första omgång.
Sedan fick hon vila innan hon åt frukost.
Senare hade hon tänkt att torka mer men fastnade istället för att slänga gamla saker som också hade hamnat längst bak.
Gammal mat, grädde, salladsdressing, creme fraiche och liknande.
Jag följde det hela med skräckblandad förtjusning.
Det var rätt läskigt men samtidigt var jag nyfiken på allt som Matte plockade ur och torkade av.
Hon kom inte längre än en ordentlig rengjord hylla.
Resten har hon skjutit upp till imorgon.
Hennes kropp ville inte samarbeta särskilt mycket.
Men en smutsig kylskåp springer inte iväg, som Matte säger.
Och sedan gosade vi istället.
Ibland är hon riktigt vettig, min Matte.
Men i diskhon ligger burken och fortsätter låta pschschsch...
Mjau!

Mjau, jag fick ett vykort från min kompis Majken.
Majken är nästan allt som jag inte är.
Hon älskar alla människor, även främmande.
Hon glufsar glatt i sig Mjau alla dagar i veckan utan att klaga.
Hon älskar sol och värme.
Och hon åker till veterinären typ med vänster baktass.
Som om det var helt ofarligt.
Bara en sådan sak...
Men vi har båda varit hemlösa och sedan fått ett underbart hem.
Och vi är båda två vårdkatter med stort ansvar för våra tvåbenigar.
Sånt förenar.
Och visst är hon söt?
Mjau!

Mjau, när man jobbar med skygga katter måste man ha väldigt mycket tålamod.
Ibland går det väldigt långsamt framåt.
Och ibland trampar "bebisarna" runt på en med med sina vassa små klor och leker tiger...
Matte kom hem idag med en ganska så sönderklöst höger fotled.
Eftersom framför allt en av de små huliganerna hade lekt med hennes fot och fotled.
Men vad gör man inte för att få närkontakt?
Matte har tidigare fått in lite gos hos den här huliganen.
Men idag, när alla mer eller mindre hade slocknat efter mycket lek och godis så fick hon klappa just honom en lång stund.
Nu hoppas Matte bara att han faktiskt kommer ihåg det till nästa vecka.
Men han är hur som helst bedårande söt.
Mjau!

Idag vill jag gratulera Malte på födelsedagen!
Han fyller (minst) sju år.
Ni vet ju hur det är med hittekatter, man vet aldrig riktigt säkert.
Själv är jag minst elva år.
Jag frågade Malte i telefon om han hade haft en fin födelsedag men han var bara halvnöjd.
Maten hade varit bra.
Men matte hade lovat att leka med honom men inte hållit sitt löfte.
Typiskt mattar, eller hur?
Jag kan absolut uppleva samma sak.
Dessa löften...
Men för mig fungerar det alltid att dribbla en boll framför Mattes fötter, var hon än befinner sig.
Eller ännu hellre skjuta bollen på henne.
Sånt kan hon bara inte motstå.
Det kan jag verkligen rekommendera!
Inte bara till Malte.
Jag hoppas att han får en fin avslutning på födelsedagen med mycket gos.
Och kanske det kommer en liten present med posten.
Mjau!