Mjau, imorgon är det morsdag.
Det är alltid lite jobbigt för Mattes del.
Hennes mor gick bort för snart trettio år sedan.
Det som antas ha varit min mor blev infångad tillsammans med mig.
Men hon gick absolut inte ha inne eftersom hon var ännu mer rädd och aggressiv än jag var då.
Och det var inte så lite...
Så hon blev bara kastrerad och vaccinerad och sedan utsläppt igen.
Och där delades våra vägar.
För själv blev jag ju mot alla odds adopterad.
Nu anser jag visserligen inte att Matte är min mor.
Hon är min sambo och partner; hon är tryggheten och min stora kärlek.
Men det är inte hon som har uppfostrat mig.
Jag var redan vuxen och minst två år när jag kom till henne.
Och det är inte bara hon som tar hand om mig utan vi tar hand om varandra.
Jag jobbar ju bland annat hårt som vårdkatt åt Matte.
Men jag älskar historien om hur Matte på något sätt bara visste att jag var hennes katt.
Fast jag verkligen inte sålde in mig när hon kom på besök.
Och hur hon direkt visste att jag skulle heta Mimmi.
Utan att hon ens hade tänkt på ett namn.
Så jag vill höra den vid varje högtid och tillfälle igen.
Och igen.
Och även imorgon.
Även om hon inte är min mamma.
Mjau!