Mjau, ni vill säkert veta det lika mycket som jag gör.
Så snart ens tvåbening äter något.
Man vill veta vad det är och om man får smaka.
Eller hur?
Nu är det ju så att jag i stort sett aldrig vill smaka på det som Matte äter.
Jag drog ju en nitlott när jag valde Matte som är vegetarian.
Jag hade en period då jag ville smaka på smält ost.
Och ibland vill jag ha lite gräddfil.
Någon enstaka gång har jag diskat minimala rester.
Men jag vill ändå alltid veta: vad äter du?
Och jag vill nosa på det.
Bara för att veta att jag inte vill ha det.
Och om jag har missat det hela så vill jag istället veta: vad åt du?
För att undersöka det senare nosar jag på hennes mun och helst vill jag att hon öppnar den lite så jag verkligen kan identifiera lukten.
Matte klagar ibland på att jag är nitisk.
Ska hon säga som gräver runt i min låda två gånger om dagen...
Mjau!