Mjau, idag var jag ett plåster precis exakt hela tiden.
Det påstår i alla fall Matte.
Själv tycker jag bara att jag var väldigt närhetstörstande och inte ville släppa Matte med ögonen eller tassarna...
Så jag klängde på henne ungefär jämnt.
Eller så befann jag mig mellan eller framför hennes fötter.
Jag övervägde inte ens att ge upp när Matte både hade snubblat över mig och oavsiktlig gett mig en spark i sidan.
Jag ville helt enkelt vara med henne varenda sekund idag.
Matte har suckat och stönad och bett och bönat om att få gå några steg utan mig.
Men det fick hon inte.
Hon fick heller aldrig sitta utan mig klängande på henne.
Jag tycker faktiskt att hon borde vara tacksam över att ha en så kärleksfull katt!
Även om det kan kännas som ett plåster vissa dagar.
Mjau!