Mjau, nu när det stormar igen så håller jag mig nära Matte.
Så nära som det bara går.
Dels för att det låter konstigt ibland.
Men mest för att ha ett utbyte av värme.
Och för att det är så mysigt.
Jag älskar hennes bylsiga fleecejacka.
Matte sitter helt enkelt fast här.
Ikväll har hon inte fått en enda chans att resa på sig.
Inget te.
Ingen choklad.
Försenade mediciner.
Vem bryr sig?
Inte jag.
Jag har precis exakt allt som jag behöver.
Och jag är det enda som Matte behöver om ni frågar mig.
Nu har hon visserligen börjat gäspa men det rör mig inte i ryggen.
Jag tänker ligga kvar i minst en timme till.
Så det så.
Mjau!