Mjau, jag fattar verkligen inte varför jag inte har upptäckt mycket tidigare hur mysigt det är att ligga i knät.
Numera dyker det upp ett annat problem.
Jag vill inte lämna Mattes knä!
När Matte behöver hämta något, är hungrig eller törstig, behöver gå på toa eller ta sin medicin - så vill jag absolut inte flytta på mig.
Inte ens när Matte ber snällt och vippar med benen så rör jag mig det minsta.
Häromkvällen när Matte skulle titta på Downton Abbey så vräkte jag ner mig på rygg med huvudet och en tass i hennes högra hand medan hon höll om mig med vänster hand.
Hon hann bli mycket stel i både armar och ben innan filmen var slut.
Sedan ville hon verkligen resa på sig.
Och gå och lägga sig.
Men det var jag inte med på.
Jag låg ju så fint.
Jag hade redan somnat några gånger.
Inte ville väl jag gå upp!
Och ja, nu tycker jag till och med om att bli pussat.
Hittills har det varit jag som har stått för pussarna.
Men nu kan jag inte få nog av pussar på huvudet.
Har ni kunnat se filmen?
Jag kan helt enkelt inte vara nära nog.
Nu är jag ett plåster nästan dygnet runt.
Mjau!