Mjau, Matte var på katthemmet idag igen.
Hon tog några bilder också.
Oftast när hon gör så så brukar hon säga "smile" till den katten hon ska fota.
Och ibland är det någon som tar henne på orden.
Som idag.
Det kändes som en bra motvikt mot sorgen efter Majken.
Eller vad tycker ni?
Smile!

Mjau, jag har precis fått veta att min kompis Majken har fått somna in idag.
Så Matte och jag är väldigt ledsna.
Även om vi aldrig har träffat Majken personligen så har hon lämnat en massa tassavtryck i våra liv.
Hon har varit en riktig liten fighter som har kämpat sig igenom flera sjukdomar.
Hon har nog levt lite mot alla odds och om hon inte hade haft ett sådant purrfekt hem så hade hon inte alls klarat sig så här länge.
Majken har haft ett underbart liv trots allt och hon har verkligen njutit av det för fullt hela tiden.
Våra tankar går till hennes matte och mormor som bodde ihop med henne.
Saknaden måste vara obeskrivlig.
Vila i frid, fina Majken.
Mjau!

Mjau, idag har jag hunnit med att strosa runt på balkongen, kolla på isen i den stora vattenfyllda krukan som jag brukar dricka ur, och att spana på några bilar.
Senare gjorde jag en liten utflykt i loftgången.
Och med utflykt menar jag en runda runt rollatorn.
Båda gångerna rusade jag sedan tillbaka in i lägenheten och kände mig ganska vågad...
Hihi!
Efter det lade jag beslag på Mattes knä och jag tänker verkligen inte flytta på mig i första taget.
Mjau!

Mjau, idag råkade Matte trampa på min tass.
Igen.
Det händer med lite olika mellanrum.
Antingen för att hon snubblar eller för att hon inte ser sig för.
Och för att jag alltid ska vara med, framför eller mellan hennes fötter.
Ibland skriker jag till.
Ibland hoppar jag bara undan.
Matte tycker att jag borde ha koll på mina tassar.
Jag tycker att Matte borde ha koll på sina fötter.
Tyvärr är jag mycket inkonsekvent.
Jag borde straffa henne.
Men jag klarar inte av det.
Jag tycker alldeles för mycket om henne.
Dessutom brukar jag få en godisbit som plåster på såret.
Egentligen är det ett under att jag inte är helt platt-tassad vid det här laget...
Och sedan sätter sig Matte i soffan och säger "kom".
Då hoppar jag genast upp och lägger mig på henne.
För att jag älskar henne och alltid alltid vill vara nära.
Mjau!

Mjau, jag vet inte vad ni gör en sådan här lördagskväll.
Men Matte och jag gosar.
Och gosar.
Och gosar lite till.
Det finns inget bättre än gos.
Inte ens godis.
Just nu vill jag bara ligga här.
Så mycket som bara möjligt.
Och när det inte går vill jag åtminstone ligga i knät.
Matte tycker också att det är mysigt.
Men hon hoppas att det lugnar ner sig lite med tiden.
Av någon konstig anledning vill hon inte jämnt sitta fastlåst i soffan.
Inte ens när jag viskar söta saker i hennes öra.
Men hon vänjer sig säkert.
Mjau!

Mjau, eftersom Matte inte kunde åka till katthemmet i onsdags så åkte hon idag istället.
Vilket jag inte alls tyckte var en bra ide.
Men jag blev som vanligt inte ens tillfrågad.
Hon hade i alla fall en trevlig eftermiddag med skygga och halvskygga och gosiga katter.
Hon delade ut godis och lekte och tog lite bilder.
Nu är hon hemsk trött.
Och jag har klängt på henne sedan hon kom hem.
Kompensation, ni vet.
För övrigt hade jag en trevlig födelsedag igår.
Mycket gos och godis.
Och på kvällen låg jag i flera timmar på Mattes bröstkorg.
Det är det absolut mest mysiga som finns helt enkelt.
Jag hade tänkt att lägga mig där igen ikväll.
Men Matte ville äta i soffan och påstod att det inte gick samtidigt.
Som om hennes mat var viktigare...
Mjau!

Mjau, det var en gång för länge sedan, närmare bestämt exakt 10 år sedan, en mycket rädd liten katt som satt i en transportbur.
Det var kväll och kallt ute och mycket snö och katten hade ingen aning om vart den var på väg.
Katten var så rädd att den kunde bli utåtagerande ibland, när den inte kunde gömma sig.
Den tyckte särskilt illa om transportburar för att det alltid innebar något läskigt.
Först åkte den buss en lång stund.
Sedan kom de till ett ställe som lät hemsk, med massor med tåg som kom och gick, dörrar som pep och hjul som gnisslade.
De åkte tåg en stund och sedan skulle de ha åkt med en spårvagn men den gick inte så det fick bli buss igen.
Efter en fruktansvärt lång evighet kom de till slut in i en lägenhet.
Buren ställdes på golvet och skynket togs bort.
En helt främmande tvåbening tittade på katten och sa "välkommen hem".
Sedan öppnade hon luckan och gick bort en bit.
Den lilla katten funderade en stund vad ordet "hem" kunde betyda.
Hon hade fått höra att hon var omöjligt och alldeles för skygg och att ingen ville ha henne eftersom hon antagligen aldrig skulle bli riktigt tam.
Eftersom det var kväll så gick den där tvåbeningen snart till ett annat rum, lade sig i sängen och sov.
Den lilla katten vågade sig ut så småningom.
Hon undersökte hallen och köket och maten i köket.
Det var helt tyst och det fanns inga andra katter som var dumma mot henne.
Hon hade aldrig någonsin haft en egen matskål.
Det kändes bra.
Hon åt upp precis all blötmat som fanns.
Sedan undersökte hon vardagsrummet och när morgonen kom gömde hon sig för säkerhets skull under soffan.
Hon insåg snart att det var början på ett helt nytt liv.
Ett liv där hon var medelpunkten.
Men en snäll människa som bara ville väl.
Det fanns en massa roliga leksaker som hon började leka med på nätterna.
Efter någon vecka vågade hon försiktigt visa sig.
Allt hon möttes av var kärlek och tålamod.
Så hon bestämde sig.
Hon plockade fram ett kontrakt och sa till tvåbeningen att skriva under.
Och på den vägen är det.
Ni kan läsa den långa versionen om ni går tillbaka på bloggen.
Mjau!

Mjau, det blev ingen tur till katthemmet för Mattes del idag.
Hon vaknade tidigt och mådde pyton.
Det blev inte ett dugg bättre efter några värktabletter och efter några timmar var Matte tvungen att inse att hon skulle stanna hemma.
Sedan sov hon hela förmiddagen.
Även om jag var glad att hon var hemma så var Matte inte särskilt kul att umgås med idag.
Jag gjorde ändå mitt bästa för att värma hennes mage.
Och att vara söt och tröstande i största allmänhet.
Matte påstår dock att jag mest ligger och snarkar...
Mjau!