Mjau, när jag var en skyggis så kunde Matte gå helt obehindrat runt i lägenheten.
När och var hon ville.
Det var aldrig några framkomlighetsproblem.
Då var hon inte helt nöjd med läget.
Men numera är det verkligen inte lätt för henne. Minst tre gånger om dagen (oftast fler) suckar hon demonstrativt och säger: men snälla Mimmi, går bort från mina fötter/låt mig komma fram/fortsätt gå/nej, inte få mig att snubbla!
Inte minsta lilla tacksamhet för att jag alltid visar vägen eller alltid följer med oavsett om vi går till soffan, till köket, till sovrummet eller till badrummet.
Jag är en trogen följeslagare.
Men jag får bara suckar som tack och enstaka små snubbelsteg som kan resultera i en liten spark eller i värsta fall med ett tramp på min tass.
Man kan säga att jag jobbar med livet (nästan) som insats och får bara otacksamhet för det.
Men det hindrar mig inte från att ta nya tag varje dag igen.
Är det någon som känner igen sig?
Det finns i alla fall andra katter som har samma problem med sin servicepersonal.
Annars skulle det knappast finnas bilder som denna.
Tänk att tvåbeningarna alltid måste ha så himla bråttom?
Vad är det egentligen för fel i att släntra lite kors och tvärs och buffar stryker sig och visar sin uppskattning?
Varje kan inte en promenad till badrummet ta flera minuter?
Jag bara undrar...
Mjau!