Mjau, idag har Matte haft ett permanent plåster.
Jag låg på henne en bra stund på natten.
Sedan låg jag bredvid hennes huvud för att ha stenkoll.
Hon har inte kunnat röra lillfingret eller gäspa utan att jag har reagerat.
Och naturligtvis har hon inte fått ta ett enda steg ensam.
Vi hängde en stund på balkongen i eftermiddags.
Det var den sista varma soliga dagar och Matte ville tanka lite vitamin d.
Naturligtvis följer jag med henne ut och efter några varv runt henne och hennes pall lade jag mig halvt på hennes utsträckta fot.
Det kallas för plåster deluxe.
Jag är expert på det.
Och jag blir bara bättre och bättre.
Matte är lite lagom imponerad av mina plåsteregenskaper.
Hon vill vara utan plåster ibland.
Men det är plåstret som bestämmer.
Vissa dagar sitter plåstret ganska löst och andra sitter det väldigt hårt, som idag.
Det är bara att leva med, tycker jag.
Istället borde hon vara tacksam.
Inte alla som har ett så underbart plåster.
Mjau!