Mjau, av någon anledning försvann bilen som jag hade lagt till.
Men här är den!

Mjau, Matte säger att jag är en duktig flicka.
Oftast i alla fall.
Jag kommer när Matte ropar på mig.
Och om jag inte ska gå någonstans och Matte sätter upp ett kompostgaller så respekterar jag det.
Fast jag lätt skulle kunna hoppa över ett larvigt kompostgaller på tre röda...
Själv har hon också varit en duktig flicka större delen av sitt liv.
Ofta en extra duktig flicka.
Det har hon slutat med i stort sätt.
Hon säger att hon har gjort sitt i den vägen.
Och när man har både rullator och hemtjänst så får man lov att vara en en gammal surkärring ibland.
Mig är hon dock alltid snäll mot.
Förutom när hon tycker att jag hela tiden är framför hennes fötter och hon inte kommer någonstans...
Men då suckar hon bara högt och säger "men Mimmi"...
Eller så snubblar hon över mig.
Eftersom jag är en så duktig flicka så vill jag gärna förekomma Matte innan hon säger något.
Oftast vet jag ju vad hon ska säga så då kan jag göra det precis innan hon öppnar munnen.
På kvällen när jag ska gå in från balkongen så brukar jag göra det så gott som alltid när Matte säger till.
Men på senaste tid har jag gjort det till en sport att vara snäppet snabbare än Matte.
Jag vet ju att det blir någon gång när det har börjat skymma.
Så jag håller koll.
Och så snart som Matte reser sig ur soffan så kommer jag infarandes så att jag bräcker alla hastighetsbegränsningar.
Ikväll var jag så snabb att Matte bara hann skymta något grått i ögonvrån...
Jag tycker verkligen om att vara en duktig flicka.
Jag försökte redan från början att vara en duktig flicka.
Till exempel på den här bilden som är tagen samma år som jag flyttade till Matte.
Då fanns det mycket som var läskig och jag var rätt blyg.
Men eftersom Matte ville ta en bild på mig så satt jag kvar och såg snäll ut.
Jag hade redan börjat förstå att Matte ofta ville ta bilder.
Och då gjorde man klokt i att posera för att få det överstökat.
Jag tror att jag fortsätter att vara en duktig flicka.
Mjau!