Mjau, jag tror att jag har nådd smältpunkten.
Nästan i alla fall.
Fast det är kväll nu.
Matte stängde balkongdörren redan klockan elva idag.
Hon sa att vi skulle klara oss bättre utan syre än med för mycket värme.
Sedan tog vi det extremt lugnt.
Men ibland sneglade jag mot dörren och vid nittontiden ville jag verkligen gå ut.
Till slut gav Matte med sig.
Men det tog inte lång tid innan jag kom in igen och kastade mig på golvet.
Det kändes som om jag hade bränt pälsen!
Matte själv vägrar att ens titta ut.
Hon säger att termometern gör henne deprimerad.
Men jag ska snart göra ett försök igen.
Jag behöver frisk luft.
Hur har ni det i värmen?
Mjau!