Mjau, idag har Matte planerat penseerna.
Hon trotsade sin onda finger men tejpade den ordentligt så att det inte skulle komma jord i såret.
Och hon avböjde alla mina erbjudanden om hjälp.
Naturligtvis höll jag mig ändå ganska nära, redo att gripa in om det skulle behövas (eller ges chansen).
Allt förlöpte tyvärr helt odramatiskt förutom lite spilld jord.
Och sedan placerade Matte penseerna på mycket obekväm kravshöjd.
Det tyckte jag var väldigt oförskämt.
Jag lyckades knappt få in en tass i blomlådan när hon hade vänt ryggen till.
Men jag lyckades i alla fall få lite jord på tassen.
Ibland får man nöja sig med det lilla.
Jag ska klura ut i lugn och ro hur jag kan gräva upp penseerna så småningom.
Det är ju det som livet handlar om.
Att gräva och sedan lämna fotspår.
Ja, en del av livet i alla fall.
Sedan har jag legat i min koja på balkongen och tittat på solnedgången.
Jag tycker om solnedgångar.
Mjau!