Mjau, Matte och jag fick upp ett roligt minne idag.
För 6 år sedan, när vi fortfarande bodde i Stockholm, så hade vi fått ordentlig med snö.
På den tiden var jag fortfarande rätt ung och busig.
Jag tyckte om att undersöka balkongen i snöskrud och jag var även lite bekymrad över hur det var med min koja.
För redan då hade jag en koja på balkongen.
Och jag älskade den väldigt mycket.
För övrigt ställer jag mig fortfarande precis så där på bakbenen när jag ska undersöka något.
När jag är nyfiken men en aning skeptisk.
Då står jag på bakbenen men utan att ta i med framtassarna.
I år lyser snön med sin frånvaro.
Det gör mig inget.
Jag är inte så förtjust längre i att gräva runt i nysnö och ha mig.
Jag gräver hellre i Mattes säng på natten...
Mjau!